Ljus

Det är inte som förr det här med lampor har jag insett.

Att byta glödlampa förr var ju ingen konst - lite skruvande så satt den där som en smäck!

Det är annat nu. Först måste man komma på hur 17 man kommer in i till den där rackarns glödlampan. Det gäller att inte demontera för mkt - har man lärt sig... Sedan gäller det att få dit lampan - OCH sedan sätta tillbaka det som håller lampan på plats, om ni fattar.

Att hänga upp en lampa är heller inte alltid lätt som en plätt. Ibland känns det som att man skulle behöva göra sig miniliten o krypa in i själva plastkåpan där kroken o lampkontakten finns för att få allt på plats. Alternativt ha röntgensyn.

Inte konstigt att folk tycker att de har för lite tid nu för tiden. När något så banalt som att byta en glödlampa tar en hel kväll. Typ.

Jag är inne i ett lamp-stim. Stackars Svinto-Sisters som fått så fint nytapetserat rum i juni börjar klaga nu på att de inte kan ligga o läsa på kvällen. För de har inga sänglampor. Dessutom så saknades en lampa på vinden o en annan skulle flyttas till Sisters rum. Sedan hade en lampa ovanför diskbänken slocknat o en av lamporna i badrummet.

Igår inhandlades 4 lampor o 2 st glödlampor. Bara att hitta rätt typ av glödlampa är ju en utmaning förresten.

Jag har sedan ägnat två kvällar åt att sätta upp lampor och byta glödlampor. Tur jag har ont i halsen så jag inte kan träna, TID ÖVER, hehe!

När operation lampflytt skulle slutföras gav jag dock upp o delegerade till den långe mannen. Jag kände att det inte riktigt ingick i min befattningsbeskrivning när det inte längre fanns en färdig kontakt att sätta in lampan i, utan proppar skulle skruvas ur och olika färgglada ledningar skulle skruvas in i kopplingsdosor.

Men det är ju inte klokt vad mycket ljus jag har spridit de senaste dagarna :-)

(Dessutom har jag sytt gardiner till Svinto-Sisters 2 fönster - kan det vara överskottsenergin från utebliven träning som skapar dessa mirakel?)

Berörd

Ibland berör livet mer än andra gånger.

En vän berättade före sommaren att hans fru blivit sjuk, men att prognosen var god.

I veckan träffades vi igen och nu var inte prognosen god längre. Från operationsbart på ett ställe till spridning men ännu operationsbart till icke operationsbart - allt på bara några veckor.

2 mån till 10 år. Så ser prognosen ut.

Hur lever man med det? Vad säger man till barnen?

Han berättade att han nu lever med två parallella scenarier - det måste han. Medan det i fruns, den tappra kämpens, värld bara finns ett alternativ - det här fixar hon!

- - -

Helt plötsligt stannade världen, där i rummet. Och när vi gick därifrån var det som att min syn på allt runt omkring var förändrad.

Våra jobb-bekymmer (som är viktiga att lösa, jomenvisst) sågs från en annan dager - och allt grus som ju finns i livet, i vardagen, som kanske gnager o irriterar emellanåt blev som len sand.

Jag vet, jag har upplevt samma sak förr, att händelser som berör får en att inse vad som är viktigt i livet. Ändå blir det som ett totalt uppvaknande varje gång.

När våra pojkar var små hade jag en period då jag var helt säker på att jag hade någon sjukdom som innebar att jag inte skulle få se mina barn växa upp. (Det är tydligen inte helt ovanligt har jag fått veta sedan, att man när man får barn, får den här skräcken att man ska dö ifrån dessa små liv som är så helt beroende av en).

Nej, jag trodde förresten att jag hade alla möjliga sjukdomar, så min kropp blev noggrannt genomgången - och frisk var jag kunde man konstatera. (Vet ni förresten att om man minituöst börjar undersöka en kropp så hittar man en massa avvikelser som i de flesta fall är HELT NORMALA. Fast tiden mellan att avvikelserna upptäcktes tills noggrannare undersökningar visade att det för mig var helt normalt var ju inte så himla rolig förstås...)

För att göra en lång historia kort, så kom jag till slut till insikt att detta ju inte var riktigt klokt! (Med hjälp av några kloka läkare o min egna till slut kloka hjärna.) Vilket slöseri med livet!

För det första så tänkte jag igenom det värtsa scenariet som kunde hända, att jag faktiskt inte fanns mer för min familj. Och kom fram till att det ju skulle vara katastrof både för mig o min familj, men att vi runt omkring oss har en fantastisk släkt o att barnen har en fantastisk pappa - så de skulle klara sig!

Sedan insåg jag ju att man aldrig vet vad framtiden har att vänta en, och att det är bättre att försöka leva i nuet o njuta av det man har medan man har det - och deala med katastrofen den dag den kommer, om den kommer. Dumt att svärta ner livet med katastroftankar i onödan.

Och allt detta kan ju låta som klichéer o självklart, men hjärnan är ju inte alltid rationell har jag insett.

Dessa år då jag hade de här svarta tankarna var nyttiga för en som annars varit ganska befriad från oro och tunga tankar. Och jag kom ur det med ett helt annat lugn, o förmåga att inte oroa mig för framtida eventuella katastrofer.

För min vän är katastrofen här, och han konstaterade att vi aldrig kan vara förberedda för en sådan här situation.


Så nu fösöker jag omigen påminna mig om att...

Njut av livet och det som verkligen är viktigt - här och nu!

Och jag håller alla mina tummar och tår för en tapper kämpe!