Det som jag egentligen bara gått och väntat på ska hända, hände idag. Jag tappade bort min dator.
Jag har en bärbar dator på jobbet, perfekt för en småbarnsförälder med en del VAB:ande och som dessutom flera gånger per vecka tillbringar dagarna eller delar av dagarna på vift, oftast vår andra verksamhetsort 12 mil bort.
Där hade jag tillbringat förmiddagen på möte. Innan jag tog bussen hem replikerade jag datorn så att jag skulle kunna jobba med de senaste 2 dagarnas olästa mail på hemvägen - man är ju effektiv.
När jag då skulle plocka fram datorn ur min ryggsäck - var datafacket tomt :-O... Jag tittade i alla möjliga skrymslen och vrån i ryggsäcken (även fack som var så små att knappt telefonen skulle fått plats där - vilket orsakade en del lustiga kommentarer från mina medresenärer) men datorn var puts väck.
Åtesrtod lite telefonsamtal till mina kollegor jag träffat på mötet - och mycket riktigt, i konferensrummet fanns en övergiven liten dator... En snäll kollega ordnade sedan hemtransport av datorn, så förhoppningsvis är den på kontoret alldeles snart.
Men eftermiddagen fick jag ägna åt att städa kontoret (vilket var väldigt nödvändigt iochförsig) och snika åt mig lite datortid av mina kollegor när de hade annat för sig.
Vad handikappad man blir utan dator!!
Förresten har jag fått rådet att hänga datorn runt halsen i "senilsnöre", kanske ingen dum idé.
onsdag, februari 28, 2007
måndag, februari 26, 2007
Vilket GLID, Kuzmin!
Nu har jag gjort debut på mina Kuzmin-sicklade skidor - och vilket glid jag hade, swisch! Genialiskt, Kuzmin -men vad sura vallatillverkarna måste vara på dig!
För att sätta in alla oivigda, så är Kuzmin en kille som forskat och skrivit en Lic angående det onödiga med glidvalla på längdskidor. Man bara sicklar ("skrapar") dem med en speciell sickel (Kuzmin-sickeln, vad annars - kostar bara 600 kr;-) - och så är det bara att tuta och köra, och vad man kör sen... Igår och ikväll har jag varit ute och tränat med mina o-glidvallade skidor - och det var länge sedan jag hade sånt bra glid!
Men, som sagt var, Swix och Toko och Rhode och allt vad de nu heter, kan inte vara direkt förtjusta.
Förresten så träffade jag två små söta vita harar efter spåret idag :-). Nästan så man fick lust att ta hem dem för att utöka den befintliga gose-djurparken här hemma - vad förtjusta E & S skulle blivit.
För att sätta in alla oivigda, så är Kuzmin en kille som forskat och skrivit en Lic angående det onödiga med glidvalla på längdskidor. Man bara sicklar ("skrapar") dem med en speciell sickel (Kuzmin-sickeln, vad annars - kostar bara 600 kr;-) - och så är det bara att tuta och köra, och vad man kör sen... Igår och ikväll har jag varit ute och tränat med mina o-glidvallade skidor - och det var länge sedan jag hade sånt bra glid!
Men, som sagt var, Swix och Toko och Rhode och allt vad de nu heter, kan inte vara direkt förtjusta.
Förresten så träffade jag två små söta vita harar efter spåret idag :-). Nästan så man fick lust att ta hem dem för att utöka den befintliga gose-djurparken här hemma - vad förtjusta E & S skulle blivit.
lördag, februari 24, 2007
Lördagkväll
Middag som nästan alla tyckte om :-)
Gott vitt vin
Trevliga diskussioner (bla ang mina kamera-tillbehör-beställningar :-D)
Busiga glada barn
Snart melodifestivalen (Lillebrors helg-höjdpunkt) med moster-besök
Jag har sov-morgon i morgon :-)
Gott vitt vin
Trevliga diskussioner (bla ang mina kamera-tillbehör-beställningar :-D)
Busiga glada barn
Snart melodifestivalen (Lillebrors helg-höjdpunkt) med moster-besök
Jag har sov-morgon i morgon :-)
fredag, februari 23, 2007
Vild och osofistikerad
Så såg jag ut på jobbet igår - iallafall enligt en av mina jobbarkompisar, hahaha! Jag vet inte om jag ska ta det som en komplimang eller... :-D! Kul kommentar var det iallafall. Och jag tror att det var bra egenskaper att ha med sig på det info-möte vi höll på kvällen ;-).. Vild och osofistikerad blir hädanefter min melodi.
Oturspojke
För två veckor sedan när vi var i Björkliden blev Storebror sjuk (hög feber) så han kunde inte åka någon slalom alls :-(.
I morgon var det tänkt att jag och Storebror skulle åka till Stockholm, bara vi två. Han har fått lagt upp programmet, det blir museer (måånga finns det på programmet, vi får nog begränsa lite) gå lite i affärer, fika, mysa på hotellet och bara ha det bra.
Men så blir det inte - för igårkväll började han spy och fick 39 graders feber, och det har han än. Åh,vad han är lessen :-(. Nu har jag iallafall bokat om flyg och hotell till nästa helg, det blev "lite" ombokningsavgifter men det får det vara värt, vi har sett fram emot den här helgen jättelänge.
Men den som spar han har... och vi får väl njuta av en hemmahelg istället, känns rätt skönt det också - det har varit rätt hektiskt på jobbet den här veckan.
I morgon var det tänkt att jag och Storebror skulle åka till Stockholm, bara vi två. Han har fått lagt upp programmet, det blir museer (måånga finns det på programmet, vi får nog begränsa lite) gå lite i affärer, fika, mysa på hotellet och bara ha det bra.
Men så blir det inte - för igårkväll började han spy och fick 39 graders feber, och det har han än. Åh,vad han är lessen :-(. Nu har jag iallafall bokat om flyg och hotell till nästa helg, det blev "lite" ombokningsavgifter men det får det vara värt, vi har sett fram emot den här helgen jättelänge.
Men den som spar han har... och vi får väl njuta av en hemmahelg istället, känns rätt skönt det också - det har varit rätt hektiskt på jobbet den här veckan.
tisdag, februari 20, 2007
Mission impossible
I går skulle vi bära ner den nya tvättmaskinen i källaren.
När vi bar in det tunga aset från bilen till köket fick jag en känsla av att det här kommer inte att gå, jag kommer att tappa den i källartrappan, huu...
När jag sedan sneglade på den smala källardörren förstärktes min känsla, den blev mer åt den känslan jag haft när jag alldeles, alldeles snart ska trycka ut ett barn - DET KOMMER ALDRIG ATT GÅ, det STORA barnet KAN inte komma ut genom den lilla öppningen, HJÄÄLP... Men nu var det ju liksom tvärsom, inget som skulle ut genom någon liten öppning utan något (typ en tvättmaskin 60x60 cm) som skulle IN genom en liten öppning, för att sedan baxas ner för en trång, brant trappa innan den var förlöst.
Men rent teoretisk så skulle det gå, vi har baxat ner både ett frysskåp och den gamla tvättmaskinen så något omöjligt uppdrag var det ju inte.
Trodde vi tills vi fått tvättmaskinen till källardörren och skulle lirka den igenom... Det gick inte helt enkelt. Det finns nog ingen som kan få något som är av storleken 60x60x90 cm att ta sig igenom en dörröppning som är 57,5 cm bred. Om man inte kan trolla alltså, men vi är lite taskiga på det. Det tog ett tag för ingenjörerna att inse att det var emot naturlagarna, just för att vi mindes att vi tagit ner annat som var lika stort. Men det var de ju inte förstås - den gamla tvättmaskinen var bara drygt 50 cm djup insåg vi när vi kontrollmätt. Och då är det ju ingen konst.
Det slutade med att tvättmaskinen hamnade på övervåningen i vårt inte så hemskt stora badrum och där A alltid sagt att vi INTE ska ha tvättmaskinen för det är nog inte bra för bjälklagen i vårt gamla hus. Dessutom måste vi få hit både rörmokaren och elektrikern innan vi kan tvätta igen. Rörmokaren har lovat komma imorgon, men någon elektriker har vi ännu inte fått tag på. Och tvättberget växer... det blir nog lite snylttvättning hos syster imorgon.
Men jag är iallafall lite glad, för vår tvättstuga i källaren är INTE rolig. Och det är många trappor man ska kånka tvätt upp och ner, upp och ner. Nu blir det mycket enklare att tvätta, men det gäller att noga kolla varje gång så det inte ligger några små barn, gosedjur eller leksaksbilar i tvätt-trumman...
Men om 1,5 år ska vi bygga ut och få en RIKTIG tvättstuga och bastu och stor hall (aahh, längtar) så då baxar vi ner tvättmaskinen igen. Men nu vet vi att den får plats i alla dörröppningar och det är ju bra.
När vi bar in det tunga aset från bilen till köket fick jag en känsla av att det här kommer inte att gå, jag kommer att tappa den i källartrappan, huu...
När jag sedan sneglade på den smala källardörren förstärktes min känsla, den blev mer åt den känslan jag haft när jag alldeles, alldeles snart ska trycka ut ett barn - DET KOMMER ALDRIG ATT GÅ, det STORA barnet KAN inte komma ut genom den lilla öppningen, HJÄÄLP... Men nu var det ju liksom tvärsom, inget som skulle ut genom någon liten öppning utan något (typ en tvättmaskin 60x60 cm) som skulle IN genom en liten öppning, för att sedan baxas ner för en trång, brant trappa innan den var förlöst.
Men rent teoretisk så skulle det gå, vi har baxat ner både ett frysskåp och den gamla tvättmaskinen så något omöjligt uppdrag var det ju inte.
Trodde vi tills vi fått tvättmaskinen till källardörren och skulle lirka den igenom... Det gick inte helt enkelt. Det finns nog ingen som kan få något som är av storleken 60x60x90 cm att ta sig igenom en dörröppning som är 57,5 cm bred. Om man inte kan trolla alltså, men vi är lite taskiga på det. Det tog ett tag för ingenjörerna att inse att det var emot naturlagarna, just för att vi mindes att vi tagit ner annat som var lika stort. Men det var de ju inte förstås - den gamla tvättmaskinen var bara drygt 50 cm djup insåg vi när vi kontrollmätt. Och då är det ju ingen konst.
Det slutade med att tvättmaskinen hamnade på övervåningen i vårt inte så hemskt stora badrum och där A alltid sagt att vi INTE ska ha tvättmaskinen för det är nog inte bra för bjälklagen i vårt gamla hus. Dessutom måste vi få hit både rörmokaren och elektrikern innan vi kan tvätta igen. Rörmokaren har lovat komma imorgon, men någon elektriker har vi ännu inte fått tag på. Och tvättberget växer... det blir nog lite snylttvättning hos syster imorgon.
Men jag är iallafall lite glad, för vår tvättstuga i källaren är INTE rolig. Och det är många trappor man ska kånka tvätt upp och ner, upp och ner. Nu blir det mycket enklare att tvätta, men det gäller att noga kolla varje gång så det inte ligger några små barn, gosedjur eller leksaksbilar i tvätt-trumman...
Men om 1,5 år ska vi bygga ut och få en RIKTIG tvättstuga och bastu och stor hall (aahh, längtar) så då baxar vi ner tvättmaskinen igen. Men nu vet vi att den får plats i alla dörröppningar och det är ju bra.
måndag, februari 19, 2007
Snart på banan igen
Idag är bara 25% av barnen sjuka, att jämföra med förra veckans 75%. Och det är ju ett steg i rätt riktning.
Desutom är vi 6300 kr fattigare men en hel tvättmaskin rikare, så bara vi kånkat ner den i källaren och monterat in den är vi snart på banan när det gäller smutstvätten också.
Vi har vind i seglen!
Desutom är vi 6300 kr fattigare men en hel tvättmaskin rikare, så bara vi kånkat ner den i källaren och monterat in den är vi snart på banan när det gäller smutstvätten också.
Vi har vind i seglen!
söndag, februari 18, 2007
En 4-barns-familjs skräck
NEEJJ, tvättmaskinen verkar ha gått sönde!! Tvätten är osköljd och ocentifugerad och min första åtgärd, att rensa filtret (som ska rensas varje månad (oopss!) står det i instruktionsboken) hjälpte inte. Nu är det bara att hoppas att den lille mekanikern A (hmm...) lyckas lista ut vad felet är.
Annars står vi inför en GIGANTISKT problem. Smutstvättberget har nämligen ett klart övertag på oss redan nu.
Annars står vi inför en GIGANTISKT problem. Smutstvättberget har nämligen ett klart övertag på oss redan nu.
Tonårsfinnar och långsynthet
Man skulle kunna tänka sig att en hy som i tonåren varit lite småfinnig och som vuxen är mer fet än torr under en period i livet skulle inträda i en slags jämnvikt. Dvs åldersrynkorna skulle istället för att orsaka rynkor försätta hyn i ett tillstånd av perfektion - finnor och blemmor borta, slät som en persika. Och att rynkorna istället skulle inträda några decenier senare.
Så är det inte, rynkor och finnar kan samsas riktigt bra, sida vid sida. (Speciellt om man får för sig att rynkorna skulle må bra av att få lite kräm på sig.)
Det är samma sak med närsynthet och långsynthet - i den ideala av världar skulle det närsynta ögat, en period innan det blir långsynt, se perfekt på alla avstånd. Men icke, sa nicke - säger min optiker. Ögat kan visst både vara för kort och för långt samtidigt. Han tog upp detta med långsynhet på min senaste kontroll - och först förstod jag inte riktigt varför han pratade om det med mig? Långsynt blir man ju när man blir gammal? Ja just det, sa han, det brukar börja märkas någon gång mellan 40 och 45 år. Javisst ja, jag har ju fyllt 40...
Men jag kan trösta mig med att en närsynt person en period slipper långsynthetsglas (ni vet såna där "mormor-glas" som man ska kika över när man ska se på långt håll). För när armarna inte verkar vara nog långa längre när jag ska läsa så kan jag bara ta av mig mina glasögon, så ser jag bra igen! Så lite rätt hade jag ju iallafall i min teori.
Så är det inte, rynkor och finnar kan samsas riktigt bra, sida vid sida. (Speciellt om man får för sig att rynkorna skulle må bra av att få lite kräm på sig.)
Det är samma sak med närsynthet och långsynthet - i den ideala av världar skulle det närsynta ögat, en period innan det blir långsynt, se perfekt på alla avstånd. Men icke, sa nicke - säger min optiker. Ögat kan visst både vara för kort och för långt samtidigt. Han tog upp detta med långsynhet på min senaste kontroll - och först förstod jag inte riktigt varför han pratade om det med mig? Långsynt blir man ju när man blir gammal? Ja just det, sa han, det brukar börja märkas någon gång mellan 40 och 45 år. Javisst ja, jag har ju fyllt 40...
Men jag kan trösta mig med att en närsynt person en period slipper långsynthetsglas (ni vet såna där "mormor-glas" som man ska kika över när man ska se på långt håll). För när armarna inte verkar vara nog långa längre när jag ska läsa så kan jag bara ta av mig mina glasögon, så ser jag bra igen! Så lite rätt hade jag ju iallafall i min teori.
lördag, februari 17, 2007
Om att vara godtrogen
Jag är en ganska godtrogen person, som alltså tror gott om människor jag kommer i kontakt med. Man kanske också kan kalla mig blåögd och naiv, men det låter så "noll-koll" på något vis.
Flera gånger har jag fått erkänna för mig själv att mitt positiva första intryck av en person kanske inte höll i längden, vilket även inneburit en del kommentarer från kompisar som "Vad var det jag sa?", spec från de av mina vänner som inte är lika godtrogna som jag.
Men jag håller fast vid att jag i längden vinner på att vara godtrogen, det är väl bättre att man tror gott om människor och ibland måste ändra uppfattning än att alltid tro det värsta (och förhoppningsvis de flesta gångerna bli överbevisad om motsatsen, men ändå - vilket trist liv!).
Anledningen till mina funderingar angående detta är en episod på ett forum jag brukar kika in på. En person som tydligen hittat på en "story" som många engagerat sig i (ja, jag var också där och lyckönsade henne :-D!) som sedan visade sig inte hålla (tror jag iallafall).
Redan tidigt var det flera som verkade hysa misstankar om att allting inte stod rätt till - men jag anade inget då (blåögd som man är ;-), tänkte mest på hur det skulle kännas att inte bli trodd på.
Tänk vad misstänksamma en del folk är. Fast det är väl bra att det finns de som är det - hur skulle världen se ut annars, om alla gick omkring och trodde på vad alla människor sa hela tiden? ("Bra, kanske!" som Mamma Mu skulle säga.)
Vad driver en människa till att hitta på en historia på det där viset?
Är det en person som har skitkul hela tiden och driver hejdlöst med alla godtrogna?
Är det en ensam liten människa som hittar på ett liv som de skulle vilja ha? Och bli någon som en massa folk engagerar sig i?
Jag hoppas på det första alternativet, det andra alternativet känns bara så sorgligt.
Visst är det en fantastisk värld, World Wide Webb! Vem som helst kan vara vad som helst, och till och med godtrogna jag inser att man nog måste vara lite på sin vakt ibland - för allt är inte alltid riktigt som det ger sken av att vara.
Måste bara tillägga att på jobbet har jag faktiskt måst släppa lite på min godtrogna image.. det skulle bli så dyrt annars...
Flera gånger har jag fått erkänna för mig själv att mitt positiva första intryck av en person kanske inte höll i längden, vilket även inneburit en del kommentarer från kompisar som "Vad var det jag sa?", spec från de av mina vänner som inte är lika godtrogna som jag.
Men jag håller fast vid att jag i längden vinner på att vara godtrogen, det är väl bättre att man tror gott om människor och ibland måste ändra uppfattning än att alltid tro det värsta (och förhoppningsvis de flesta gångerna bli överbevisad om motsatsen, men ändå - vilket trist liv!).
Anledningen till mina funderingar angående detta är en episod på ett forum jag brukar kika in på. En person som tydligen hittat på en "story" som många engagerat sig i (ja, jag var också där och lyckönsade henne :-D!) som sedan visade sig inte hålla (tror jag iallafall).
Redan tidigt var det flera som verkade hysa misstankar om att allting inte stod rätt till - men jag anade inget då (blåögd som man är ;-), tänkte mest på hur det skulle kännas att inte bli trodd på.
Tänk vad misstänksamma en del folk är. Fast det är väl bra att det finns de som är det - hur skulle världen se ut annars, om alla gick omkring och trodde på vad alla människor sa hela tiden? ("Bra, kanske!" som Mamma Mu skulle säga.)
Vad driver en människa till att hitta på en historia på det där viset?
Är det en person som har skitkul hela tiden och driver hejdlöst med alla godtrogna?
Är det en ensam liten människa som hittar på ett liv som de skulle vilja ha? Och bli någon som en massa folk engagerar sig i?
Jag hoppas på det första alternativet, det andra alternativet känns bara så sorgligt.
Visst är det en fantastisk värld, World Wide Webb! Vem som helst kan vara vad som helst, och till och med godtrogna jag inser att man nog måste vara lite på sin vakt ibland - för allt är inte alltid riktigt som det ger sken av att vara.
Måste bara tillägga att på jobbet har jag faktiskt måst släppa lite på min godtrogna image.. det skulle bli så dyrt annars...
torsdag, februari 15, 2007
Alla Hjärtans Dag och andra dagar
Igår var det Alla Hjärtans dag. Det insåg jag när jag frågade Storebror vad de ätit i skolan: "Hjärt-plättar, det äter vi ju jämt på Alla Hjärtans dag i skolan!" Ooops... Just, ja - det borde man kanske tänkt på... Kors i taket hade A kommit ihåg det, så på kvällen plockade han fram en ask gelehjärtan som vi och pojkarna smaskade i oss till "Packat och klart" och riktigt kände hur mycket vi hjärtade varandra, som Lillebror sa. (Småflickorna hade tyvärr redan somnat då, så de blev utan men vi hjärtar dem ändå.)
Förutom Alla Hjärtans Dag har jag även väldigt svårt för att komma ihåg Far- och Morsdag och namnsdagar. Det är inte det att jag inte tycker om och bryr mig om mina närmaste, men jag hoppas att jag visar det ändå. Och det är inte heller ett medvetet val att bojkotta alla dessa dagar, utan jag tror min hjärna redan är full av att komma ihåg min och A:s familjs födelsedagar - för det är jag faktiskt suverän på!
Om vi återgår till Alla Hjärtans Dag så är jag så imponerad över alla fina Alla Hjärtans Dag-kort jag fått skåda i diverse Bloggar - vad glada mottagarna av dessa kort måste blivit :-)!
Förutom Alla Hjärtans Dag har jag även väldigt svårt för att komma ihåg Far- och Morsdag och namnsdagar. Det är inte det att jag inte tycker om och bryr mig om mina närmaste, men jag hoppas att jag visar det ändå. Och det är inte heller ett medvetet val att bojkotta alla dessa dagar, utan jag tror min hjärna redan är full av att komma ihåg min och A:s familjs födelsedagar - för det är jag faktiskt suverän på!
Om vi återgår till Alla Hjärtans Dag så är jag så imponerad över alla fina Alla Hjärtans Dag-kort jag fått skåda i diverse Bloggar - vad glada mottagarna av dessa kort måste blivit :-)!
onsdag, februari 14, 2007
Sjukstuga
I lördags blev Storebror sjuk i feber och hosta. Vid måndags-lunch kom Lillebror hem från skolan med feber. I måndagskväll insjuknade lilla S. Men E, hon är pigg som en nötkärna, peppar, peppar. Hon fick faktiskt gå till dagis ett tag idag för hon började klättra på väggarna här hemma.
Nu är Storebror så frisk så han var i skolan idag, men Lillebror och S de fortsätter att pendla mellan 37,5 - 39 graders feber. Mest tagen är S, hon bara liger utslagen på soffan i vardagsrummet och ser ynklig ut, lillstackarn.
Så det är nog bara att ställa in sig på en fortsatt hattig vecka ur jobbsynpunkt - men jag tycker att vi lyckas fördela VAB-andet och jobbandet väldigt bra mellan oss, det blir nästan aldrig något tjafs om vems möte som är viktigast eller vem som absolut inte kan vara hemma. Jag tänker ofta på ensamstående med småbarn, de har ingen att dela VAB-andet med och då känner jag mig med ens väldigt lycklig lottad som oftast får till 5-6 timmars jobb en dag med sjuka barn.
Nu är Storebror så frisk så han var i skolan idag, men Lillebror och S de fortsätter att pendla mellan 37,5 - 39 graders feber. Mest tagen är S, hon bara liger utslagen på soffan i vardagsrummet och ser ynklig ut, lillstackarn.
Så det är nog bara att ställa in sig på en fortsatt hattig vecka ur jobbsynpunkt - men jag tycker att vi lyckas fördela VAB-andet och jobbandet väldigt bra mellan oss, det blir nästan aldrig något tjafs om vems möte som är viktigast eller vem som absolut inte kan vara hemma. Jag tänker ofta på ensamstående med småbarn, de har ingen att dela VAB-andet med och då känner jag mig med ens väldigt lycklig lottad som oftast får till 5-6 timmars jobb en dag med sjuka barn.
tisdag, februari 13, 2007
Slalomhelg
Att ta sig ut i slalombacken med 4 barn varav 2 st 3-åringar är ett visst projekt som kräver planering, logistiskt tänkande och ett stort mått tålamod. De allra flesta gångerna är det värt allt ”krångel”, men vissa gånger känns det som att det nog var mer bökigt än roligt… Vi har gjort en egen helt ovetenskaplig undersökning och kommit fram till att ungefär 1 gång av 10 skulle man kunna hoppa över, men man vet ju aldrig när den faller in, så vi fortsätter entusiastiskt med projekt ”Slalombacke” och njuter av de lyckade 90 % :-D! (Resonemanget Slalombacken kan bytas ut mot andra aktiviteter men just slalombacken är som aktuellast just nu.)
I lördags prickade vi in den 10:e gången… Till att börja med hade vi glömt bort hur målmedveten man måste vara för att vi ska komma ut i backen före lunch.. Så därför var kl närmare 11 innan vi parkerade utanför Liftkortshuset. Och snabbt insåg att vi borde köpt liftkort kvällen innan eftersom det var första dagen på säsongen och ALLA skulle köpa säsongskort eller dagkort… Pga lång kö och diverse kassahaverier tog det 1 TIMME innan vi stod med våra liftkort i handen. Under den timmen hade storebror A hunnit bli sjuk och fått gå tillbaka till stugan.
När vi väl tagit oss till vårt ”basläger” nedanför en av liftarna (ca 200 m från parkeringen) var tjejerna hungriga och trötta och ville fika och sova i pulkan. Då insåg vi att vi glömt liggunderlagen i bilen och flickornas sovsäckar till pulkan i stugan. Samtidigt ringde min mobil, det var Storebror som med gråten i halsen ringde från Butiken och sa att han inte fick upp dörren till stugan… A fick alltså ta sig tillbaka till parkeringen och åka ner till stugan för att låsa upp dörren åt en lessen, febrig kille. När han väl var tillbaka (med sovsäckar – YES!) var kl närmare 13 och vi hade ännu inte börjat åka någon slalom – då tappade A totalt sugen och var beredd på att ge upp hela företaget... Tur att man har sina svackor vid olika tidpunkter, jag lyckades vända hans taskiga humör genom att erbjuda honom en stunds egen åkning och sedan var han på rätt köl igen…Det blev till slut några fina åk för oss och Lillebror, och resten av dagen var riktigt lyckad med afterski, bastu, god middag och Melodifestivalen.
Söndagen däremot blev en riktig ”A-dag”. Storebror och tjejerna fick vara hos mormor och morfar och jag och A och Lillebror T åkte tillsammans och "offade" puder hela dagen (T:s namn på off-pist-åkning). Vi fick en rolig kommentar av en dryg "sörlänning", förresten! Vi var längst bort i liftsystemet och åkte utanför pisten i perfekt lössnö. T tyckte det var jättekul, men gjorde en vurpa så jag stod och väntade på honom medan A stod en bit nedanför och väntade in oss. Då kom det en kille som stannade nedanför A och sa lite irriterat till A: "Jag fattar inte varför de måste dra hit småglin!" (Han tyckte nog att han var på ett jättehäftigt ställe och åkte - och så kommer det en liten glad 7-åring pladdrandes, plogandes och vurpandes nerför backen - det kanske förtog hans prestation lite...) Men A bara svarade honom glatt "Ja, vi brukar göra det :-)!" Då dröp han av...
I lördags prickade vi in den 10:e gången… Till att börja med hade vi glömt bort hur målmedveten man måste vara för att vi ska komma ut i backen före lunch.. Så därför var kl närmare 11 innan vi parkerade utanför Liftkortshuset. Och snabbt insåg att vi borde köpt liftkort kvällen innan eftersom det var första dagen på säsongen och ALLA skulle köpa säsongskort eller dagkort… Pga lång kö och diverse kassahaverier tog det 1 TIMME innan vi stod med våra liftkort i handen. Under den timmen hade storebror A hunnit bli sjuk och fått gå tillbaka till stugan.
När vi väl tagit oss till vårt ”basläger” nedanför en av liftarna (ca 200 m från parkeringen) var tjejerna hungriga och trötta och ville fika och sova i pulkan. Då insåg vi att vi glömt liggunderlagen i bilen och flickornas sovsäckar till pulkan i stugan. Samtidigt ringde min mobil, det var Storebror som med gråten i halsen ringde från Butiken och sa att han inte fick upp dörren till stugan… A fick alltså ta sig tillbaka till parkeringen och åka ner till stugan för att låsa upp dörren åt en lessen, febrig kille. När han väl var tillbaka (med sovsäckar – YES!) var kl närmare 13 och vi hade ännu inte börjat åka någon slalom – då tappade A totalt sugen och var beredd på att ge upp hela företaget... Tur att man har sina svackor vid olika tidpunkter, jag lyckades vända hans taskiga humör genom att erbjuda honom en stunds egen åkning och sedan var han på rätt köl igen…Det blev till slut några fina åk för oss och Lillebror, och resten av dagen var riktigt lyckad med afterski, bastu, god middag och Melodifestivalen.
Söndagen däremot blev en riktig ”A-dag”. Storebror och tjejerna fick vara hos mormor och morfar och jag och A och Lillebror T åkte tillsammans och "offade" puder hela dagen (T:s namn på off-pist-åkning). Vi fick en rolig kommentar av en dryg "sörlänning", förresten! Vi var längst bort i liftsystemet och åkte utanför pisten i perfekt lössnö. T tyckte det var jättekul, men gjorde en vurpa så jag stod och väntade på honom medan A stod en bit nedanför och väntade in oss. Då kom det en kille som stannade nedanför A och sa lite irriterat till A: "Jag fattar inte varför de måste dra hit småglin!" (Han tyckte nog att han var på ett jättehäftigt ställe och åkte - och så kommer det en liten glad 7-åring pladdrandes, plogandes och vurpandes nerför backen - det kanske förtog hans prestation lite...) Men A bara svarade honom glatt "Ja, vi brukar göra det :-)!" Då dröp han av...
fredag, februari 09, 2007
Fredagskänsla
Aaahh... Fredag :-)
Efter en rätt intensiv vecka lyckades jag ta mig ifrån jobbet tidigt idag - och för en gång skull känns det som att jag tog helg med lite kontroll över läget, härligt!
Det är säsongpremiär i Björkliden i helgen och vi ska upp dit, som vi gjort de senaste 7 premiärhelgerna. Vi bor i företagets stuga, och det brukar nästan bara vara vi där den här första helgen - de flesta tycker att det är för kallt och för tidigt att börja åka upp till fjälls nu. Och det är klart att det kan vara lite bistert men en stund kan man ju vara i backen iallafall - innan myset börjar med after-ski, bastu, mat o vin! Barnen tycker det är jättemysigt att vara där uppe, vi har ju så mycket tid över att vara med dem, inte en massa MÅSTEN som man tycker man ska göra.
Nej, nu är det packning som gäller. Man är lite ringrostig så här i början av säsongen, men i maj då flyter packningen på... A packade skidor igår, så nu är takboxen full av slalomskidor, längdskidor och T:s snowboard. Det är nästan så att boxen spricker...
Trevlig helg!
Efter en rätt intensiv vecka lyckades jag ta mig ifrån jobbet tidigt idag - och för en gång skull känns det som att jag tog helg med lite kontroll över läget, härligt!
Det är säsongpremiär i Björkliden i helgen och vi ska upp dit, som vi gjort de senaste 7 premiärhelgerna. Vi bor i företagets stuga, och det brukar nästan bara vara vi där den här första helgen - de flesta tycker att det är för kallt och för tidigt att börja åka upp till fjälls nu. Och det är klart att det kan vara lite bistert men en stund kan man ju vara i backen iallafall - innan myset börjar med after-ski, bastu, mat o vin! Barnen tycker det är jättemysigt att vara där uppe, vi har ju så mycket tid över att vara med dem, inte en massa MÅSTEN som man tycker man ska göra.
Nej, nu är det packning som gäller. Man är lite ringrostig så här i början av säsongen, men i maj då flyter packningen på... A packade skidor igår, så nu är takboxen full av slalomskidor, längdskidor och T:s snowboard. Det är nästan så att boxen spricker...
Trevlig helg!
tisdag, februari 06, 2007
Nattsudd
23.50, pip... Men HALLÅ gå och lägg dig nu, knasboll! Väckarklockan står på 5.30 (min "tur" att börja tidigt), och snart är nog de ensamma timmarna i sängen (ensam med A alltså) förbrukade, risken är överhängande att det blir "skruvstäd" hela natten (dvs inkilad mellan två 3-åringar) - de har den senaste veckan BÅDA vaknat ca kl 24, och målmedvetet styrt kosan mot vår säng, hmm.. Skynda, skynda isäng.
Jag har nog varit odräglig...
Förlåt, alla kollegor och vänner - jag har nog varit odräglig den senaste tiden... Jag har agerat ut hela min frustration över jobbet lite väl dramatiskt - tror jag...
Lågvattenmärket kom förra veckan, när vi kom tillbaks till jobbet på onsdagen efter nästan en veckas skön ledighet. Okej, jag fick ett bryskt uppvaknande med fullkomlig kaos och storm kring min riktiga surdeg som jag har att hantera - men det rättfärdigar inte riktigt mitt beteende.
Jag suckade och beklagade mig för alla som kom i min väg. Jag stönade till alla som jag pratade med att nu vill jag byta jobb. Jag tyckte riktigt synd om mig för att min chef ska sluta och lämna mig med eländet - vilket han fick höra mer än en gång.
Till slut började jag själv inse att jag var riktigt patetisk, och att det ju faktiskt finns ett val. Antingen går jag och signalerar TYDLIGT att jag vill byta jobb - eller så tar jag mig igenom stormen med huvudet högt och mycket kämpaglöd - och slutar beklaga mig! För det finns ju faktiskt så mycket roligt kvar att göra, om jag väl orkar lyfta blicken och se över surdegen.
Så i helgen lovade jag mig själv att begrava den bittra, sura patetiska människan som jag faktiskt inte känner och istället fokusera på att vara en målmedveten, positiv, kreativ person.
Och det har faktiskt lyckats! Tänk vad negativa tankar kan orsaka elände - och vad positiva tankar kan åstadkomma :-)! Början av den här veckan har, trots en massa krångel och tuffa dagar, kännts riktigt kul! Dessutom har jag tagit tag i en massa saker som jag borde dragit igång för länge sedan men inte mäktat med - och jag ser fram mot vårens utmaningar med spänning, faktiskt.
- Jag som tycker att folk som bara klagar och inte gör något åt det är patetiska.
- Jag som brukar vara en ganska positiv och optimistisk person.
- Jag som brukar se svårigheter som en utmaning.
- Jag som egentligen tycker att jag har ett riktigt roligt jobb.
Lågvattenmärket kom förra veckan, när vi kom tillbaks till jobbet på onsdagen efter nästan en veckas skön ledighet. Okej, jag fick ett bryskt uppvaknande med fullkomlig kaos och storm kring min riktiga surdeg som jag har att hantera - men det rättfärdigar inte riktigt mitt beteende.
Jag suckade och beklagade mig för alla som kom i min väg. Jag stönade till alla som jag pratade med att nu vill jag byta jobb. Jag tyckte riktigt synd om mig för att min chef ska sluta och lämna mig med eländet - vilket han fick höra mer än en gång.
Till slut började jag själv inse att jag var riktigt patetisk, och att det ju faktiskt finns ett val. Antingen går jag och signalerar TYDLIGT att jag vill byta jobb - eller så tar jag mig igenom stormen med huvudet högt och mycket kämpaglöd - och slutar beklaga mig! För det finns ju faktiskt så mycket roligt kvar att göra, om jag väl orkar lyfta blicken och se över surdegen.
Så i helgen lovade jag mig själv att begrava den bittra, sura patetiska människan som jag faktiskt inte känner och istället fokusera på att vara en målmedveten, positiv, kreativ person.
Och det har faktiskt lyckats! Tänk vad negativa tankar kan orsaka elände - och vad positiva tankar kan åstadkomma :-)! Början av den här veckan har, trots en massa krångel och tuffa dagar, kännts riktigt kul! Dessutom har jag tagit tag i en massa saker som jag borde dragit igång för länge sedan men inte mäktat med - och jag ser fram mot vårens utmaningar med spänning, faktiskt.
söndag, februari 04, 2007
En perfekt söndag-eftermiddag
Uppkrupen under en filt i soffan surplandes en kopp kaffe har jag och en bakis A fördrivit eftermiddagen med att titta på Damernas jaktstart på Skidskytte-VM. Flickorna sov middag, pojkarna var upptagna med annat och jag har själv varit ute och tränat på förmiddagen.
Njutning...
Njutning...
Diverse pyjamasar
Snart 3-åriga E & S har mycket bestämda åsikter om vad de ska ha på sig, både dag och natt. E väljer oftast pyjamasar ur pyjamaslådan medan S har lite friare syn på vad man kan sova i.
Förra veckan sov hon i sommarlinne, shorts och sommarhatt.
Igår tog hon på sig en Reima YLLEOVERALL inkl yllestrumpor (den åkte av framåt småtimmarna när hon hamnat i vår säng, hon klagade på att det var lite varmt ;-)
Jag ser med spännning fram mot kvällens kreation - galonkläder kanske?
Förra veckan sov hon i sommarlinne, shorts och sommarhatt.
Igår tog hon på sig en Reima YLLEOVERALL inkl yllestrumpor (den åkte av framåt småtimmarna när hon hamnat i vår säng, hon klagade på att det var lite varmt ;-)
Jag ser med spännning fram mot kvällens kreation - galonkläder kanske?
lördag, februari 03, 2007
Apelsinträd vid Garda-sjön
På hemväg från bergen "genade" vi via Garda-sjön - det var SÅ vackert där. Här är en bild på apelsinträd med snöklädda berg i bakgrunden. (Apelsinerna var inte mogna, kunde vi konstatera hemma när jag skulle bjuda barnen på en pallad apelsin, behövde nog lite fler soltimmar ;-)
fredag, februari 02, 2007
Marcialonga!
Vi gjorde det!! Vi har åkt Marcialonga, en förkortad variant på 57 km istället för 70 km (pga snöbrist) - men ändå! 3 tim o 48 min tog det - och det var skitkul! Vi startade i näst sista led och jag kan ju säga att många intill mig inte var direkt proffs på längdskidåkning, hoho! Vilka stilar det fanns både uppför o nerför - JAG kände mig riktigt proffsig då jag kryssade mig förbi ca 2000 personer i min väg fram till mål. Det gällde att vara offensiv och utnyttja alla luckor som fanns för att inte fastna bakom små 70-åriga seniga italienska gubbar eller tjocka svenska motionärer - då får man ta kommentarer som:
"Mensch!!" (Arg tysk snabb motionär som jag bytte spår alldeles framför, hoppsan...)
"Helvetes, jävlar - tjejerna är värst!" (Tjock svensk medelålders karl, som jag åkte om i en uppförsbacke men råkade nudda hans skidspetsar - han trodde nog inte jag var svenska, men jag sa "hej hej" åt honom när jag kommit förbi - vad paff och SUR han såg ut :-D!)
Det var så himla kul och fartigt efter spåret, en massa italienare som hejade överallt, orkestrar som spelade och poliser som ropade "Forca, forca!!"
Förutom tävlingen hade vi det SÅ bra på vår resa :-)! God mat, vin, mysigt boende, trevligt sällskap, sovmornar (utom tävlingsdagen), kanonväder (minusgrader, sol och snö veckan innan) - och jag höll mig ganska frisk, så frisk att jag kunde åka iallafall.
Hemma gick det jättebra med alla våra tre barnvaktsteam. TACK, alla snälla som hjälpte oss att genomföra detta!! Vi har redan bestämt oss för att åka nästa år igen, om vi bara får den stöttning hemma som vi behöver... Men som Mormor sa - då är ju tjejerna 1 år äldre, och inte längre 3 år ;-)...
Förresten var A 5 min snabbare än mig, det var ju bra för husfriden ;-)...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)