Man skulle kunna tänka sig att en hy som i tonåren varit lite småfinnig och som vuxen är mer fet än torr under en period i livet skulle inträda i en slags jämnvikt. Dvs åldersrynkorna skulle istället för att orsaka rynkor försätta hyn i ett tillstånd av perfektion - finnor och blemmor borta, slät som en persika. Och att rynkorna istället skulle inträda några decenier senare.
Så är det inte, rynkor och finnar kan samsas riktigt bra, sida vid sida. (Speciellt om man får för sig att rynkorna skulle må bra av att få lite kräm på sig.)
Det är samma sak med närsynthet och långsynthet - i den ideala av världar skulle det närsynta ögat, en period innan det blir långsynt, se perfekt på alla avstånd. Men icke, sa nicke - säger min optiker. Ögat kan visst både vara för kort och för långt samtidigt. Han tog upp detta med långsynhet på min senaste kontroll - och först förstod jag inte riktigt varför han pratade om det med mig? Långsynt blir man ju när man blir gammal? Ja just det, sa han, det brukar börja märkas någon gång mellan 40 och 45 år. Javisst ja, jag har ju fyllt 40...
Men jag kan trösta mig med att en närsynt person en period slipper långsynthetsglas (ni vet såna där "mormor-glas" som man ska kika över när man ska se på långt håll). För när armarna inte verkar vara nog långa längre när jag ska läsa så kan jag bara ta av mig mina glasögon, så ser jag bra igen! Så lite rätt hade jag ju iallafall i min teori.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar