Monstermamman och småmonstren

På kvällarna förvandlas våra små änglar (hm...) till småmonster och jag till MONSTERmamman.

De små damerna fullkomligt driver mig till vansinne, jag tappar tålamodet så det sjunger om det - och blir en person som jag knappt känner igen.

Stackars, stackars storebröder. De är inte vana med föräldrar som är så arga att de är blåa i ansiktet, som ryar åt gallskrikande småflickor medan de bryskt bär upp dem till deras rum...

E och S trotsar skiten ur oss. Speciellt E. När något inte blir som hon tänkt blir hon så arg, så arg att hon hoppar av ilska, vrålar och stampar i golvet. Då går det inte att prata henne till rätta. Det är när man hållit på ett tag med att vara lugn, tålmodig och pedagogisk, som det till slut briserar. Jag kan INTE acceptera de styr och ställer med mig. Så då åker damen upp på rummet, för att hulkandes rusa ner till trappan igen samtidigt som hon tjuter att jag ska BÄRA ner henne - vilket jag naturligtvis inte gör - hon åker upp igen, och igen och igen... När hon sedan till slut lugnat ner sig så ballar oftast S ur med nästan samma styrka - och då är Monstermamman redo att lämna båda hus och hem...

A sa trött idag efter att båda monstren sov och antagit skepnaden av små änglar, att tänk om de fortsätter i samma stil ända upp i tonåren, hemska tanke...

Och Storebror blir för var dag som gå mer och mer övertygad om att han inte ska ha några barn... Fast ibland, när änglarna är på sitt allra mest förtjusande humör och ska krama honom och hålla handen, så tycker han att de är helt okej. Ja, mer än okej faktiskt.

Åh, vad jag är glad!

Idag har jag åkt skidor! Och det gjorde INTE ont i min fot, trallalla!!

Lite skid-nörd-varning är det förstås: +1 grader, småregn och ett tillverkat spår på 1 km som jag fick fara fram och tillbaka på - men jag har inte kunnat träna något de senaste veckorna pga halka, inte direkt läge för cykling eller rullskidor då, så min abstinens tvingade ut mig i spåret.

Jag var inställd på att det inte skulle gå pga hälen, men jag skejtade och hade inte ont alls - och jag är så glad för det!

Facebook

Jag och kompis M har nu blivit inlurade i Facebook av en av mina systrar. Och det är ju en ny värld, haha! Nu har vi hela 2 vänner var, men vi läste i Aftonbladet att man nog borde ha några hundra iallafall för att vara inne :-D

Vi har t.o.m startat ett nostalgi-nätverk för vårt gamla innebandylag på KTH i slutet av 80-talet... Än så länge är vi bara 2 medlemmar, får se om någon av våra gamla lagkompisar är lika inne som oss och joinar Facebook ;-)

Besök!

I morgon kommer M&M på besök, min kompis från de glada student-åren och hennes 3,5 -årige son.

Så nu städar vi frenetisk, så de inte drabbas av akut damm-allergi eller snubblar och slår sig gul och blå på någon av alla saker som vanligtvis ligger utströdda i huset.

Och som A just sa: Vi borde få sova-över-besök varje vecka, så kanske hemmet varit i bättre ordning.

Jag berättade för E&S redan i tisdags att M&M skulle komma - att jag aldrig lär mig... att små barn inte har någon tidsuppfattning... iallafall inte samma tidsuppfattning som vi... Och OJ, vad de kan tjata, och fråga...

Så här kommer Veckans Fråga:

"Kommer M&M idag?"

Andra närkontakten på en månad

För ca en månad sedan backade jag på en parkeringsstolpe på jobbet. Stolpen blev lite sned men bilen (och jag) klarade sig utan skador.

I torsdagskväll backade jag på ett träd. Trädet klarde sig (och jag) men vår bakruta gick i 1000 bitar.

När jag kom hem var jag ganska lessen.
Men då frågade vår 11-åring A: "Mamma, hur länge har du haft körkort?"
Jag: "I 23 år".
A:"Hur många gånger har du krockat?"
Jag: "2 gånger."
A: "Men 2 ggr på 23 år är väl inte så illa!"

Han är så klok, A. Men man kan ju också ta lite lärdom av det faktum att dessa 2 ggr hamnar inom samma månad.

Höstens första VAB-omgång avklarad

På fredagen var alla friska och "back in business".

Nu hoppas vi det dröjer till nästa.

Veckans höjdpunkt

I går var det veckans höjdpunkt för vår schlager-nörd Lillebror T: "Lilla Melodifestivalen"!!

Jag, A och T satt bänkade med nötter och läsk. Småsyrrorna var förpassade till sömnens rike och Storebror hade översovningskompis och höll sig borta. Vilken lycka för en schlagerfantast.

Efteråt frågade T hur det kom sig att jag ALLTID röstar på den som vinner. Men det beror väl på min hit-känsla. T röstar nästa alltid på den yngsta artisten, vilket i år var en söt liten pojke som falskt sjöng om Jimmie Jansson. Han vann inte. Pappa A var generös och gav bort sin röst, så då kunde T gardera sig och även rösta på min låt. Så då blev det segeryra här hemma när vinnaren var korad.

Nu ser vi med spänning fram mot "Andra chansen" på STORA Melodifestivalen- för den ska faktiskt gå av stapeln i Kiruna till T:s STORA lycka. Och jag har lovat att gå med honom - om vi får biljetter. Det trodde jag ALDRIG om mig själv - att jag skulle gå på Melodifestivalen Live, haha!

Förresten håller T nu på at göra en egen låt till nästa års Lilla Melodifestival. Jag vet inte riktigt hur det går till, för han spelar inget och sjunger nästan aldrig, men det är väl petittesser i sammanhanget. Han förbereder sig redan för vad han ska säga till kompisarna när han kommit med, och vem han ska hälsa till i TV.

Skiftbyte i sjukstugan

Igår var A hemma med E hela dagen. Nu är hon frisk och på Dagis. Idag på fm är jag hemma med S och T som fått feber. Så det blev en riktig sjukstuga här hemma den här veckan. Men det är väl lika bra att göra bort allihop på en gång.

Lugn start på veckan

Jag är hemma idag med en sjuk liten E. Egentligen skulle jag till Mbg hela dagen, men när E hade feber så bestämde vi att jag är hemma hela dagen idag och A hela dagen imorgon.

Vi har det så skönt! Men nu har jag inte tid att sitta vid datorn längre - nu ska vi läsa Pingu!

(Jag tror E förstod att jag behövde en hemma-dag idag :-)

Upp som en sol, ner som en pannkaka

I tisdags var jag så glad, så glad när jag gick hem från jobbet. Jag hade lyckats lösa en flera år gammal surdeg, jag var så glad, en av mina medarbetare var ännu gladare - och jag svävade som på moln :-)

I onsdags krasch-landade jag - på flera fronter desutom :-O

Det visade sig att mitt sätt att lösa surdegen hade en "liten" baksida, som inte min medarbetare (som tur är) behöver känna av, men som innebär att jag målat in mig i ett hörn. Och som ingen informerat mig om, GAAHH!!

Sedan lärde jag mig att mail kan vara lite farligt... Det är så lätt, så lätt att fel person hamnar på sändlistan...

Dagen avslutades med att jag hamnade i ett rejält bråk med en karl på ett möte, och det är jag inte van vid. Jag brukar kunna lösa det mesta i normal samtalston.

Resten av veckan har jag ägnat mig åt att slicka mina sår och försöka komma tillbaka till normalläge. Eftersom resten av veckan var snäll med mig så gick det bra.