Har varit hel slut i hela mig idag. Lillebror har varit hemma från skolan även idag. FSS. För Säkerhets Skull. Jag på jobbet, men gjorde inte många knop. Ringde hem på förmiddagen för att kolla läget. Inget svar på någon telefon. Coola jag helt o-cool. Åkte hem med hemska syner framför ögonen. Och hemma satt sonen på övervåningen och gjorde NO-läxa i godan ro :)
Vi som var friska orkade inte gå på någon träning ikväll, vi åt glass istället.
Jag tror vårt äventyr tärt mer på mig än på huvudpersonen. Och jag tycker att jag är smått löjlig eftersom det inte hände något - det bara KUNDE ha blivit dramatiskt. Men man styr inte över sina känslor. "Berätta-vad-som-hänt-för-alla-terapi" är tydligen mitt sätt att hantera det. Alla sätt är väl bra, utom de dåliga...
Men det bästa av allt idag, vår bleknosiga grabb har fått tillbaka sin humor - och jag blir bara så lycklig och tycker att han är roligast o charmigast i världen :)
(Och visst märker ni att bloggen återuppstått i mitt behov av att få ur mig, så slipper jag tjata sönder min omgivning :))
torsdag, november 22, 2012
tisdag, november 20, 2012
Förlängd "kvalitetstid" med sonen
Det blir ju inte alltid som man tänkt.
Ingen hemfärd idag, för lille patienten behagade både svimma i frukosten och blöda näsblod. Vi sysselsätter ju i alla fall personalen...
Så ett dygn till på vårt dubbelrum med obegränsat med filmer för att jag ska få med mig en lite piggare kompis på tågresan hem till Kiruna. (Och jag har lovat honom att koncentrera mig bättre på filmerna så jag slipper fråga så mycket... :)
Han är redan piggare och har till och med lyckats spöa mig i biljard, det är nog ett gott tecken.
Och jag har unnat mig en rask promenad runt sjukhuset - tänk att efter ett par dagar inomhus kan det göra en nästan lika lycklig som ett långpass på skidor :)
Ingen hemfärd idag, för lille patienten behagade både svimma i frukosten och blöda näsblod. Vi sysselsätter ju i alla fall personalen...
Så ett dygn till på vårt dubbelrum med obegränsat med filmer för att jag ska få med mig en lite piggare kompis på tågresan hem till Kiruna. (Och jag har lovat honom att koncentrera mig bättre på filmerna så jag slipper fråga så mycket... :)
Han är redan piggare och har till och med lyckats spöa mig i biljard, det är nog ett gott tecken.
Och jag har unnat mig en rask promenad runt sjukhuset - tänk att efter ett par dagar inomhus kan det göra en nästan lika lycklig som ett långpass på skidor :)
måndag, november 19, 2012
En oplanerad flygresa
De senaste dagarna har vi fått valuta för skattepengarna - och dessutom varit huvudpersoner i ett avsnitt av "Doktorn kan komma" (minns ni den serien, (den kanske går än förresten?) "Flying doctors" i Australien, satt klistrad framför den på em när jag var barnledig med Storebror :-)
Hursomhelst så är jag helt imponerad av sjukvården just nu, vilka hjältar, vilka resurser som satsas för att inte på minsta sätt riskera någon liten (eller stor) patients hälsa.
Sedan tas det säkert en massa felaktiga beslut emellanåt, men inte i vårt fall nu.
Lillebror, som hunnit bli en stor 13-åring o inte är så liten längre, opererade halsmandlarna för en vecka sedan. Jag har förstått att stora barn får det jobbigare än små barn efter en sådan operation. Och det har han haft, en tuff vecka med mycket ont har det varit. Inte en chans att gå till skolan.
I lördags var han iallafall ganska pigg, kanske höll det på att vända? Men tidigt i söndags morse så gick det helt åt fel håll, kraftig blödning från halsen o en yr o illamående grabb. Väl på akuten slutade det blöda o vi förväntade oss att bli hemskickade för att återkomma om det startade igen.
Men, så blev det inte. I Kiruna, med en massa mil till specialistsjukvård, chansar man inte. Man utgår från det värsta scenariet och handlar efter det. Det innebar ambulansflygplan till Sunderbyn som har Öron-Näsa-Hals-jouren. Ett ambulansflyg från Umeå förstärkt med narkosläkare pga det farliga tillståndet OM det skulle börja blöda igen och OM det inte skulle sluta och OM det skulle ta sig vägen ner i luftstrupen. En FSS-läkare som han själv kallade sig (FörSäkerhetsSkull :). Då är nog hela resan en FSS-resa sa jag... Men Nej det var en prio 1resa.
Det innebar också ett flygfält som skulle öppnas, landningsbanor plogas o flygledare kallas in.
Mäktig o märklig känsla. Vad kostade inte det kalaset liksom? Men en av våra hjältar, FSS-doktorn, konstaterade bara efter att ha sett på den bleka, glåmiga, trötta, småblodige 13-åringen på flygplansbåren, att det kunde han väl vara värd vår lille son? Oh ja!
Först i planet blev jag lite tagen. Jag hade tidigare fått förklarat att det inte var säkert att det var billigare att åka ambulans de 35 milen till länssjukhuset. En av två ambulanser i Kiruna upptagen i 8-9 timmar. Så jag tänkte att flygplanet var det mest ekonomiska alternativet. I planet med FSS-doktorn fick jag ju också klart för mig att sonen var en prio 1 patient med behov av förstärkt bemanning.
Nu gick allt bra, ingen mer blödning, FSS-doktorn, som följde med ända in på akuten i Sunderbyn, behövde inte göra mer än att vara rolig med patienten och lugn o trygg med mamman.
Här i S-byn har det ända till mitt på dagen idag varit en mkt medtagen son - men sedan dess har det bara gått åt rätt håll. I em körde vi 4 biljardmatcher (3-1 till mig, haha!), middag, fika o chokladkaka har slunkit ner och det känns som hopp om livet! Lite färg på kinderna kan till o med skymtas på gossens kinder, kanske penicillinets förtjänst som ska besegra en förmodad infektion i halsen.
Imorgon lutar det åt hemfärd (fast kanske med mer marknära transportmedel ;)) - och vårt äventyr är alltså snart till ända. Jag skojar med sonen o säger att det kanske var dax för oss att ha lite kvalitetstid tillsammans - 2 nätter på hotell med tillgång till hur mycket filmer som helst :)
Och jag tänker på de andra barnen vi mött här, en del på kort visit som vi - men några som har många o svåra matcher kvar att kämpa. Jag tänker på dem o hoppas att de också får alla tänkbara resurser som finns för att de ska bli friska, rödrosiga och glada.
Och som minne från en flygplansresa på bår har sonen nu utökat gosedjurförrådet med denna Bamse från Scandinavian Air Ambulance. Den kommer att göra småsyrrorna gröna av avund.
Hursomhelst så är jag helt imponerad av sjukvården just nu, vilka hjältar, vilka resurser som satsas för att inte på minsta sätt riskera någon liten (eller stor) patients hälsa.
Sedan tas det säkert en massa felaktiga beslut emellanåt, men inte i vårt fall nu.
Lillebror, som hunnit bli en stor 13-åring o inte är så liten längre, opererade halsmandlarna för en vecka sedan. Jag har förstått att stora barn får det jobbigare än små barn efter en sådan operation. Och det har han haft, en tuff vecka med mycket ont har det varit. Inte en chans att gå till skolan.
I lördags var han iallafall ganska pigg, kanske höll det på att vända? Men tidigt i söndags morse så gick det helt åt fel håll, kraftig blödning från halsen o en yr o illamående grabb. Väl på akuten slutade det blöda o vi förväntade oss att bli hemskickade för att återkomma om det startade igen.
Men, så blev det inte. I Kiruna, med en massa mil till specialistsjukvård, chansar man inte. Man utgår från det värsta scenariet och handlar efter det. Det innebar ambulansflygplan till Sunderbyn som har Öron-Näsa-Hals-jouren. Ett ambulansflyg från Umeå förstärkt med narkosläkare pga det farliga tillståndet OM det skulle börja blöda igen och OM det inte skulle sluta och OM det skulle ta sig vägen ner i luftstrupen. En FSS-läkare som han själv kallade sig (FörSäkerhetsSkull :). Då är nog hela resan en FSS-resa sa jag... Men Nej det var en prio 1resa.
Det innebar också ett flygfält som skulle öppnas, landningsbanor plogas o flygledare kallas in.
Mäktig o märklig känsla. Vad kostade inte det kalaset liksom? Men en av våra hjältar, FSS-doktorn, konstaterade bara efter att ha sett på den bleka, glåmiga, trötta, småblodige 13-åringen på flygplansbåren, att det kunde han väl vara värd vår lille son? Oh ja!
Först i planet blev jag lite tagen. Jag hade tidigare fått förklarat att det inte var säkert att det var billigare att åka ambulans de 35 milen till länssjukhuset. En av två ambulanser i Kiruna upptagen i 8-9 timmar. Så jag tänkte att flygplanet var det mest ekonomiska alternativet. I planet med FSS-doktorn fick jag ju också klart för mig att sonen var en prio 1 patient med behov av förstärkt bemanning.
Nu gick allt bra, ingen mer blödning, FSS-doktorn, som följde med ända in på akuten i Sunderbyn, behövde inte göra mer än att vara rolig med patienten och lugn o trygg med mamman.
Här i S-byn har det ända till mitt på dagen idag varit en mkt medtagen son - men sedan dess har det bara gått åt rätt håll. I em körde vi 4 biljardmatcher (3-1 till mig, haha!), middag, fika o chokladkaka har slunkit ner och det känns som hopp om livet! Lite färg på kinderna kan till o med skymtas på gossens kinder, kanske penicillinets förtjänst som ska besegra en förmodad infektion i halsen.
Imorgon lutar det åt hemfärd (fast kanske med mer marknära transportmedel ;)) - och vårt äventyr är alltså snart till ända. Jag skojar med sonen o säger att det kanske var dax för oss att ha lite kvalitetstid tillsammans - 2 nätter på hotell med tillgång till hur mycket filmer som helst :)
Och jag tänker på de andra barnen vi mött här, en del på kort visit som vi - men några som har många o svåra matcher kvar att kämpa. Jag tänker på dem o hoppas att de också får alla tänkbara resurser som finns för att de ska bli friska, rödrosiga och glada.
Och som minne från en flygplansresa på bår har sonen nu utökat gosedjurförrådet med denna Bamse från Scandinavian Air Ambulance. Den kommer att göra småsyrrorna gröna av avund.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)