Den otrendiga julstressen

I lokaltidningen lördag före jul fick 5 personer frågan om de kände sig julstressade. INGEN av dem hade känt av någon julstress. Jag tror det var så att alla hade fixat allt så i god tid så inget stressande här inte. Sedan är det alla dom som absolut inte lider av någon som helst julstress, för att de har avdramatiserat julen så mycket så det finns inget att stressa för. Jo, jul har de ju och på något sätt så fixar de ihop mat o klappar, men liksom sådär i förbifarten. Och sådär lagom och balanserat.

Så det är helt klart inte inne att känna av någon som helst stress över julen.

Jag måste nu bekänna en sak. Jag har varit julstressad. Vi har som vanligt inte haft framförhållning och som vanligt skenade antalet klappar till barnen iväg, trots ambitionen att vara måttlig. Sista veckan blev, som vanligt, lite snärjsig.

Men på något sätt så lugnade allt ner sig
dagen före julafton, som blev en ovanligt lugn och skön dag. Och Julafton kom och gick och blev fin, lugn och glad.

Och all julstress är nu bortglömd, men kommer säkert om ett knappt år igen. För vi kommer säkerligen inte ha någon framförhållning då heller. Som vanligt :)

Nätverk...

Jag tycker jag är ganska hyfsad på att skapa goda relationer med folk. Och jag gillar ju dessutom folk, för det mesta :)

Att få kontakt med nya människor i sammanhang där jag naturligt befinner mig är ju berikande, roligt och intressant.

Men när jag blir uppmanad att "nätverka" då slår hela jag bakut. Man kan nog säga att jag då blir väldigt mycket släkt med min far.

Och jag vet att jag är på gränsen till löjlig. Varför hänga upp sig på ett ord som ju egentligen bara innebär att jag ska ut och träffa folk? Som jag ju faktiskt för det mesta gillar att göra.

Att träffa folk i samband med att jag gör saker i jobbet eller på fritiden det känns naturligt.

Att göra något för att träffa folk som kan vara nyttiga för mig i framtiden känns bara krystat.

I fredags hängde jag med som gäst till ett sådant sammanhang, sammanslutning som syftar till att skapa kontakter med nyttiga människor. Det var inget fel på någon av dessa människor, bra föredrag och god lunch. Men min största insats där var att jag lyckades säga till en person att jag varit ihop med hennes man. Vilket jag inte menade och inte har varit. Hahaha, kanske inte det bästa om man ska skapa goda relationer!

Sedan pratade jag istället med några andra personer, någon som jag redan känner lite genom skidåkningen och några andra.

Och insåg att min magkänsla vad gäller mig och "nätverkande" nog varit helt rätt. Jag nätverkar bäst i skidspåret, på konferenser, resor o möten med jobbet, på tävlingar och i diverse föreningar där jag gör sånt jag gillar.

Och jag tänker att det är tur vi alla är olika, annars skulle det ju bli väldigt trångt på "Nätverkar-luncherna"... :)

Glada tonåringar!

Stora tonåringen fick sent besök på lördagkväll. Skratt och stoj i hallen och en son som kom upp och såg full i sjutton ut och sa att kompisarna ville ha något att dricka.

Hm. Lördagkväll, glada och törstiga 16-åringar...

"Är de lite på pickalurven?" undrade jag. Sonen tittade lite konstigt på mig och sa att det trodde han nog inte...

Sonen kilade ner med två glas läsk och efter en liten stund gick jag ner efter honom för att liksom i förbigående kolla läget på kompisarna och bjuda in dem på fika så de isåfall slapp ranta runt i kylan.

Nere i hallen står två stycken nyktra, rödrosiga, snöiga 16-åringar, fullt påpälsade och med varsit tefat i handen... På min fikafråga avböjde de vänligt eftersom de hade svårt att få av sig ytterskorna eftersom de tejpat fast täckbyxorna i skorna för att inte få in snö...

Så det slutade med att de lyckades lura ut även vår son på tefatsrally nerför backarna i omgivningen.

Hahaha! Det finns hopp för den yngre generationen...

Inte så mycket klokare, men lite

Inte vet jag om jag tog med mig så mycket klokhet från sommaren in i den här hösten. Tycker det varit mer intensivt än någonsin. Eller så är det de hysteriska flyttmånaderna mars-april som liksom hängt med mig ända in på hösten.

Jag behöver luft i tillvaron. Den luften finns som inte alla gånger, men jag jobbar på det.

För lite klok har jag blivit trots allt. Kloka beslut som faktiskt gett lite mer luft omkring mig. Jag ger mig själv en klapp på axeln o struntar i dåligt samvete och vad andra möjligtvis har för åsikter om det ena och det andra.

Och jag konstaterar att oplanerade händelser i livet kan innebära ett kanske nyttigt avbrott i livet som annars rullar på i ett rasande tempo. Som tex 4 dagar på Sunderby Sjukhus utan jobbdator. Eller ett extra dygn i Munchen pga snö- och flygkaos. Händelser som gör att all tidigare planering raseras - och man helt enkelt får finna sig i att bara vara. När allt i slutändan gått bra, så inser jag att dessa dagar gjorde mig gott. Och att allt flöt på som smort hemma med en pappa som ju faktiskt fick prioritera om hela sin tillvaro också.

Snart är det jul, och vi kör väl som vanligt - och delegerar matbestyren till diverse barn ;-). Det är väl klokt?!