Vårtecken

• Grus i hela huset
• Hundbajs på stövlar o galonisar (det ligger hundbajs ÖVERALLT nu - jämrans hundägare som inte plockar upp efter sig)
• Cykeltjat (Nej, cykeln får inte komma fram förrän snödrivorna är lägre än cyklisten)
• Lättklädda barn som tror det är sommar (det är liite väl tidigt för sandaler nu, snön ska bort först!)

Det svåraste på Yogan

Det svåraste på Yogan kan verka som det enklaste - den sista avslappningen.

Man ligger på golvet under en filt och ska slappna av i hela kroppen.

Man ska INTE somna.

Man ska INTE tänka på en massa saker.

Under hösten/vintern somnade jag nästan varenda gång. Om jag inte var så uppe i varv (oftast pga jobbet) så att jobbtankarna virvlade runt som en tornado i huvudet.

Nu somnar jag inte (det är vår och jag känner mig ganska pigg) - men oj så svårt att hålla tankarna borta. Inte jobbtankar nu, men en massa andra (i och för sig trevliga) tankar.

Jag har en bit kvar alltså. (Det har jag också vad gäller en massa andra kroppställningar på Yogan, men det hade jag som förväntat mig - men just avslappningen trodde jag att jag var en mästare på.)

Nörd-varning

Jag har varit lite kass i magen sista dagarna, så det har inte blivit något tränat. Då kan man ju tänka sig att jag istället ägnar mig åt lite nyttiga saker här hemma, som att rensa ut kläder, städa och röja - men inte då (bara lite). Istället har jag hittat en ny sida på nätet som jag nördat in mig på - skid.se. Så jag har ägnat tiden åt att lägga in hela säsongens träningspass i träningsdagboken där. DET kan man kalla kreativt, haha! (För man kan ju fråga sig nyttan med DUBBLA tränings-dagböcker?!)

Skid.se har även "systersidor": Jogg.se, Cykel.se och Sim.se. Om man lägger in att man även tex. springer och cyklar i träningsdagboken så finns den tillgänglig även från de andra sidorna, inte bara Skid-sidan. Himla fiffigt.

Visst är det lite Nörd-varning??

Godkända barn

Vi var på 4-års kontroll i fredags, och vi fick reda på att de äter, växer, hör, ser, kan hoppa på ett ben, hoppa jämfota och räkna till 5. Så det var väl bra. E kan desutom rita fina huvudfotingar, MED armar och ben. S kan rita trassliga garnnystan, UTAN armar och ben.

Den snälla BVC-tanten började genast lugna mig med att barn utvecklas olika och att om bara S tränar mer på att rita huvudfotingar, så kommer hon nog snart också kunna göra det ;-)

Vad skönt att höra, hur skulle det gå för henne annars i livet?

Sedan gick vi på café för att fira att de blev godkända även denna gång. Tänka sig.

(Nej, jag menar inte att raljera med BVC-kontrollerna, det är jättebra att de finns och om man kan upptäcka något som barnen kan behöva hjälp och stöd med tidigt, så är det mkt bra. Fast ibland så kan jag inte låta bli att bli full i skratt.)

Bli Världsförälder!

Gör som jag - bli Världsförälder!

Nya träningskläder är alltid kul!

Nu har jag stor-shoppat - träningskläder! För det är ju som en gammal kompis till mig sa en gång: "Det blir alltid lite roligare att träna när man har nya, snygga träningskläder!"

Nog för att det redan är kul att träna, men det gör ju inget om det blir ännu roligare...

Jag har inte varit på någon av stans sport-shoppar, inte heller shoppat lös på nätet - utan jag har varit på Klubbis! Där fyndade jag klubbens två-delade skid-tävlingsdress (som jag tänkt köpa hela vintern, men aldrig kommit mig för, för jag har ju inte kunnat tävla något pga förkylningar). Vackert blå Trimtex-dräkt! Jag LÄNGTAR till jag får glida fram i den på nästa års Marcialonga... (Jo, förmodligen kommer jag att åka även nästa år, jag MÅSTE ju få fullfölja hela till slut...) Till den en vit Trimtex-mössa.

Sedan upptäckte jag deras "sommar-dress". En kanonsnygg blå vindjacka med mörkblåa tights till. Jag övertalade mig själv att jag verkligen behöver en ny vindjacka, hade ju faktiskt tänkt köpa det inför barmarks-säsongen... Så jag slog till!

Dessutom tog jag hem samma saker till min man i storlek XL, för att han inte ska bli avundsjuk...

(Ooops, kom just på att vi nu riskerar att bli så där töntigt lika, finns inget fånigare än gifta par i likadana tränings-overaller - fast det ÄR lite skillnad när det är en klubbdräkt - och sedan så får jag väl se till att han inte har på den uppsättningen just när jag har den...)

Jag kan ju säga att vårt konto för sportgrejor är bra mycket högre än för andra typer av kläder... Måste nog ner på stan och köpa på mig lite mer vardags- och jobbkläder innan jag börjar nya jobbet. Det kanske skulle se lite roligt ut om jag kom i min nya skid-dräkt, haha.

Idag har jag förresten tagit en vilodag, kom på att jag tränat 6 dagar i rad och flera långpass, så jag måste nog ge kroppen lite möjlighet att vila. Sedan mår det röriga huset nog också bra av att jag spenderar lite tid inomhus...

Rapport från ledighetskommittén

Måste ju rapportera lite hur jag klarar min nyvunna frihet! Det går såklart hur bra som helst, nästan för bra - blir kanske svårt att rätta in sig i jobbleden sen ?!

I måndags tog jag våra dagis-knattar och åkte till mormor o morfar i Abisko på fm. Där tog vi det lugnt, umgicks och jag fick ut och träna - skejtade upp till Abiskojaure (bara fram till sjön) och det var otroligt härligt. Speciellt när man vet att de flesta andra sitter inne och sliter på olika jobb. Så då var jag ju bara tvungen att MMS:a en bild till min kära man - bara för att retas lite ;-)

Vi låg kvar i Abisko, och på tisdagen hade vår äldsta friluftsdag i Björkliden. Som engagerad förälder ;-) var jag där och fanns till hands om det behövdes. Det var rätt lugnt, så jag fick åka många fina åk i backen, både själv och med Storebror o kompisar.

Sen har det ju blivit "vardag", så jag har ägnar dagarna åt att träna, städa (hm, ja lite städat har det blivit iallafall...) och hämta barnen tidigt från Dagis. Idag har jag skejtat till Ädnamvaara (vårt närmsta fjäll), och snart ska jag hämta de minsta barnen för att gå på badhuset med dem allihop.

Så det går ingen större nöd på mig :-D

Så här glad är man...

...när man är mitt emellan 2 jobb, har 3 veckors semester framför sig, solen skiner och man får ut och åka skidor!
Perfekta spår, bra skidor trots klisterföre...
... och trevligt sällskap :-D (obs, renar om det inte syns!).Kan livet vara bättre?

Kompisar!

Tänk vad bra att alltid ha en kompis att leka med! Mellan de nuförtiden ständiga "cat-fighterna" så finns det inget bättre än syrran!

Och ser ni vilken fin klädsmak de har, de små kompisarna! Man kan blanda ALLT och ändå är man lika söt!

(Och mamma låter dem hållas och hoppas att deras klädintresse håller i sig så de inte får lika tråkig klädsmak som henne... jeans och tröja...)

Intensiv vecka

Oj, vad den här veckan gått fort! Det har varit fullt ös sedan förra fredagen, då for vi upp till fjällen med en annan familj - kanonväder hela helgen! E o S fick ännu mer kläm på slalom- och liftåkningen (hade tänkt visa en bild, men det krånglar med bildinlägget så det får vara), så jag o A kunde sitta o fika i en snödriva ett tag medan grabbarna åkte med småtjejerna i backen. Vilken känsla!

Sen på måndag åkte A till Tyskland och kommer hem sent ikväll. Jag for o storhandlade med 3 av ungarna, dels till oss och dels till jobbet, eftersom vi skulle iväg på sektionsmöte i en fjällstuga och jag skulle fixa frukost o fika till hela gänget. Puh - men det gick bättre än förväntat.

Packning måndagkväll, och så iväg med jobbet tis-ons. Mamma kom hit och höll ställningarna.

Nästan varje kväll har jag suttit sent och jobbat för att hinna klart det sista jag tänkt färdigställa, innan jag slutar - i morgon, tjohoo! Idag var det avskedstårta för mina medarbetare i Malmberget och imorgon kör jag tårta här i stan. Men jag blir inte riktigt klar imorgon, måste in och städa ur rummet någon kväll, men det känns helt OK. Gäller nog bara att inte visa sig där på arbetstid...

Så det har blivit dåligt tränat i veckan, som ni förstår. (Hur 17 gör ensamstående småbarnsföräldrar för att lyckas träna??)

Hopp i sängen...

Jaha, till sist hände det. Det blev ett hopp för mycket i vår säng av ohängde 8-åringen. Tusen gånger har vi sagt att det är färdighoppat för hans del. Att han är för tung nu.

BRAK sa det, sängenbotten kraschade, pappan och mamman blev arga och stackarn åkte i säng utan gonattläsning.

Så det kan gå.

(Det är mycket argt nu här hemma, hmmm... hoppas det blir en riktig gladperiod snart.)

Hur arg kan man bli?

Imorse vaknade jag i ett inferno. E var så arg, så arg, så AARRGGGG. För hon ville sova bredvid mig, men hon ville ha SITT täcke. Som JAG skulle hämta!

Jag var redan försoven en halvtimme (hade jag bara gått upp när jag tänkt så hade jag hunnit gå till jobbet innan hennes dåliga morgonhumör sabbade mitt morgonhumör, hmm..) och insåg att jag borde gå upp direkt om jag skulle hinna med det jag tänkt innan dagens första möte.

Jag försökte övertala henne att ligga en stund under mitt täcke, innan jag skulle gå upp. Men hon fick helt, totalt frispel. Hon gormade och skrek, så till slut fick jag helt sonika lyfta ner henne till nedervåningen för att hon inte skulle väcka alla andra. (Ha, det hade hon ju förstås redan gjort, men de kanske skulle få en chans att somna om...)

Hon fortsatte vara så arg att hon hoppade. Hon stampade med fötterna i golvet och vrålade. S stod lugnt bredvid och log...

Jag tycker inte om kl 6 på morgonen speciellt mycket. Jag HATAR kl 6 på morgonen tillsammans med en helt galen unge. Då blir jag också galen. (Stackars Storebror, han vaknade av MITT vrålande, informerade han mig om lite surt vid middagen.)

Sen blev vi kompisar. Med lite bus och roliga miner kan man få den mest arga 4-åring på fall. (Synd att jag inte lyckades med det innan jag fick mitt utbrott bara.)

Härlig start på dan...

Nu före middagen var det S:s tur att få spel. Ibland tycker jag det vore bättre om de fick utbrotten samtidigt, det låter ju ändå som f-n då.

Om en halvtimme ska jag jogga bort till mitt Yoga-pass. Det känns som behövligt.

Det snöar och snöar och snöar...

Det verkar inte finnas något slut på snön däruppe i himlen, nu har det snöat i 4 dagar, och det bara fortsätter. Vi vet inte riktigt var vi ska lägga all snön längre, hela gården är full av snöhögar nu.

Lillebror T och hans kompis tog på sig att ploga i morse mot betalning: 50 kr. Pappa accepterade och grabbarna började ploga. Efter sådär 45 minuter kom de in igen och sa att de ändrat sin lön till 100 kr för det var så jobbigt, vilka affärsmän - haha! Arbetsgivaren gick dock inte med på denna höjning mitt under pågående uppdrag.

Nu skiner iallafall solen igenom de nedsinglande flingorna, så det kanske är på väg att bli uppehåll, vem vet.

Ett långt inlägg om barn och träning

Det är en sak som jag funderar över ibland: Barn och träning/tävling.

När jag var liten (innan 12 års ålder) tränade jag ingenting organiserat. Vi lekte. Ibland lekte vi tävling, friidrottstävling, slalomtävling, skidtävling. Vi åkte mycket skidor med familjen, "gick på tur" med pappa först och vi andra efter på ett led, haha. Ibland tyckte man det var skittrist, speciellt när man började bli lite äldre, men då kunde man ju välja att inte följa med.

Så flyttade vi till en stad när jag var 12 år, och började träna skidor med närmsta idrottklubben. Det var vi själva som ville det, mamma och pappa har aldrig varit speciellt pådrivande i vårt idrottande. Inte speciellt engagerade heller faktiskt, vilket man kan tycka både det ena och det andra om.

Efter något år började jag med orientering. Syrran med, men mamma o pappa var som sagt var inte inblandade i vårt idrottande desto mer. Men vi brann för våran idrott, jag minns att vi brukade cykla 1-2 mil till träningsorienteringarna, när mamma eller pappa inte kunde skjutsa oss. Det var en otrolig glädje i idrottandet.

När vi fick barn så var ju inställningen solklar - vi ska hjälpa våra barn att hitta en idrott de vill hålla på med, det har ju gett oss så mycket genom livet! MEN - jag har sedan insett en sak. Idag leker man inte idrott tills man är 12 år, hittar något man gillar och fortsätter med det för att det är kul. Nej, idag börjar man TRÄNA organiserat när man är 6-7 år, gärna flera gånger i veckan - och när man är 13-14 år då är man antingen en lovande elitungdom - eller så har man lagt av. Jag känner en tjej på 13 år, som denna säsong "FÅTT" TA SABBATSÅR från sin idrott, för hon kände ingen inspiration... SKA DET VARA SÅ??!!

Vår äldsta pojke är ingen idrottskille. Han har alltid varit storväxt, har dålig koordination och älskar att läsa. DET är en utmaning för en idrotts-mamma... När han var liten fick han gå på den ena barn-träningen efter den andra - för att han skulle få möjlighet att hitta något han gillar. Men sen föll poletten ner! Antingen så "tvingar" vi honom att träna något organiserat som barn - och tar död på all glädje med idrott för resten av livet (okej, skräck-scenariot, men bara den lilla risken att det skulle bli så gör en ju panikslagen), eller så ser vi till att han får bra och sunda vanor när det gäller motion nu, utan större ambitioner än att ta hand om sin kropp och hitta glädjen med att röra sig (Hm, kanske inte en så liten ambition egentligen...)

Vi har pratat mycket om vikten att röra sig, för att kroppen ska må bra - och det köper han. Han älskar att åka slalom, och målet han själv ställt upp är att en gång/vecka röra på sig så han blir svettig (förutom gympan på skolan alltså). Ibland följer han med mig eller pappa när vi ska åka skidor eller springa, jag o han har joggat ihop en hel del, och det ser jag fram emot nu när min häl kanske börjar bli löp-bar igen. Han har varit med på någon tränings-orientering - och tycker det är KUL!

Vår yngsta pojke (snart 9 år) har testat allt möjligt och har en riktig idrottskropp, men han lessnar efter ett tag. Han tycker det är jobbigt att ha MÅSTEN på kvällarna. Och där är vi så olika jmf med många av våra kompisar. När deras barn lessnar, så tvingas de ändå att slutföra terminen - har man börjat på något ska man slutföra. Och jag kan ju förstå det resonemanget - men KAN INTE tvinga min 8-åring att göra något på fritiden som han inte tycker är kul. Vill han hellre leka med bästa kompisen så ska han självklart göra det - Jeesus, han är ju bara barnet! Nyss på slalomen så var han med på KM, och vann sin åldersgrupp. Genast var klubben på honom och tyckte att han skulle börja träna 2 ggr/vecka. Han gjorde det i en vecka - men sen tycket han inte det var kul längre... Ska det vara så?? Att 8-åringar har så många träningar i veckan att de inte tycker att något de egentligen gillar jättemycket är roligt längre??

Det finns inget rätt eller fel i detta. Det finns massor av ungar som älskar att träna massor av gånger/vecka och fortsätter med träning hela livet. Och om vi gör rätt som inte ligger på våra ungar mer för att de ska träna något organiserat får väl bara framtiden utvisa.

Det enda jag vet är att jag fått en uppväxt där naturlig motion och rörelse funnits med ända sen barnsben, men att det varit jag själv som tagit alla initiativ till träning och tävling - och jag tycker fortfarande om att röra på mig. Och min ambition är att våra barn ska ha en sund, glädjefylld inställning till motion hela livet, och ta hand om de kroppar de har.

Det är inte LÄTT att vara förälder...

(Undrar om det är någon av er som orkat ända ner hit...)