Ett långt inlägg om barn och träning

Det är en sak som jag funderar över ibland: Barn och träning/tävling.

När jag var liten (innan 12 års ålder) tränade jag ingenting organiserat. Vi lekte. Ibland lekte vi tävling, friidrottstävling, slalomtävling, skidtävling. Vi åkte mycket skidor med familjen, "gick på tur" med pappa först och vi andra efter på ett led, haha. Ibland tyckte man det var skittrist, speciellt när man började bli lite äldre, men då kunde man ju välja att inte följa med.

Så flyttade vi till en stad när jag var 12 år, och började träna skidor med närmsta idrottklubben. Det var vi själva som ville det, mamma och pappa har aldrig varit speciellt pådrivande i vårt idrottande. Inte speciellt engagerade heller faktiskt, vilket man kan tycka både det ena och det andra om.

Efter något år började jag med orientering. Syrran med, men mamma o pappa var som sagt var inte inblandade i vårt idrottande desto mer. Men vi brann för våran idrott, jag minns att vi brukade cykla 1-2 mil till träningsorienteringarna, när mamma eller pappa inte kunde skjutsa oss. Det var en otrolig glädje i idrottandet.

När vi fick barn så var ju inställningen solklar - vi ska hjälpa våra barn att hitta en idrott de vill hålla på med, det har ju gett oss så mycket genom livet! MEN - jag har sedan insett en sak. Idag leker man inte idrott tills man är 12 år, hittar något man gillar och fortsätter med det för att det är kul. Nej, idag börjar man TRÄNA organiserat när man är 6-7 år, gärna flera gånger i veckan - och när man är 13-14 år då är man antingen en lovande elitungdom - eller så har man lagt av. Jag känner en tjej på 13 år, som denna säsong "FÅTT" TA SABBATSÅR från sin idrott, för hon kände ingen inspiration... SKA DET VARA SÅ??!!

Vår äldsta pojke är ingen idrottskille. Han har alltid varit storväxt, har dålig koordination och älskar att läsa. DET är en utmaning för en idrotts-mamma... När han var liten fick han gå på den ena barn-träningen efter den andra - för att han skulle få möjlighet att hitta något han gillar. Men sen föll poletten ner! Antingen så "tvingar" vi honom att träna något organiserat som barn - och tar död på all glädje med idrott för resten av livet (okej, skräck-scenariot, men bara den lilla risken att det skulle bli så gör en ju panikslagen), eller så ser vi till att han får bra och sunda vanor när det gäller motion nu, utan större ambitioner än att ta hand om sin kropp och hitta glädjen med att röra sig (Hm, kanske inte en så liten ambition egentligen...)

Vi har pratat mycket om vikten att röra sig, för att kroppen ska må bra - och det köper han. Han älskar att åka slalom, och målet han själv ställt upp är att en gång/vecka röra på sig så han blir svettig (förutom gympan på skolan alltså). Ibland följer han med mig eller pappa när vi ska åka skidor eller springa, jag o han har joggat ihop en hel del, och det ser jag fram emot nu när min häl kanske börjar bli löp-bar igen. Han har varit med på någon tränings-orientering - och tycker det är KUL!

Vår yngsta pojke (snart 9 år) har testat allt möjligt och har en riktig idrottskropp, men han lessnar efter ett tag. Han tycker det är jobbigt att ha MÅSTEN på kvällarna. Och där är vi så olika jmf med många av våra kompisar. När deras barn lessnar, så tvingas de ändå att slutföra terminen - har man börjat på något ska man slutföra. Och jag kan ju förstå det resonemanget - men KAN INTE tvinga min 8-åring att göra något på fritiden som han inte tycker är kul. Vill han hellre leka med bästa kompisen så ska han självklart göra det - Jeesus, han är ju bara barnet! Nyss på slalomen så var han med på KM, och vann sin åldersgrupp. Genast var klubben på honom och tyckte att han skulle börja träna 2 ggr/vecka. Han gjorde det i en vecka - men sen tycket han inte det var kul längre... Ska det vara så?? Att 8-åringar har så många träningar i veckan att de inte tycker att något de egentligen gillar jättemycket är roligt längre??

Det finns inget rätt eller fel i detta. Det finns massor av ungar som älskar att träna massor av gånger/vecka och fortsätter med träning hela livet. Och om vi gör rätt som inte ligger på våra ungar mer för att de ska träna något organiserat får väl bara framtiden utvisa.

Det enda jag vet är att jag fått en uppväxt där naturlig motion och rörelse funnits med ända sen barnsben, men att det varit jag själv som tagit alla initiativ till träning och tävling - och jag tycker fortfarande om att röra på mig. Och min ambition är att våra barn ska ha en sund, glädjefylld inställning till motion hela livet, och ta hand om de kroppar de har.

Det är inte LÄTT att vara förälder...

(Undrar om det är någon av er som orkat ända ner hit...)