Självömkan

Egentligen vet jag att de motgångar jag har just nu är rätt små, jämförelsevis - men jag passar ändå på att tycka lite synd om mig en stund:

• Det blev en halv dag på Dagis, sedan boomerangade de hem igen. Det var lilla S som nu fått feber :-(
• Jag har 3 "deadlines" på jobbet innan jag åker på torsdag :-(
• Min chef ska sluta :-(
• Jag börjar känna mig krasslig :-(

Så, nu känns det genast mycket bättre. Nya tag!

En vecka kvar...

Om en vecka är vi i Italien och åker förhoppningsvis skidor för fullt just nu! Vi har då åkt ca 4 timmar och har 1-2 tim kvar till mål - svårt att tänka sig!

Enda orosmolnet är 3 sjuka barn här hemma :-(... Det är ju rätt typiskt, de har varit friska i flera månader men just nu så blir det förkylt, hm... Men om de bara inte är så sjuka att barnvakterna protesterar så åker vi ändå. Även om vi själva blir sjuka, tänker vi åka. Ja, inte om vi har 40 graders feber förstås, men annars så. För har vi nu lyckats ordna barnvakt i 5 dagar, har flygbiljetter och hotell så verkar det ju dumt att inte åka. Då får vi väl äta och dricka gott istället, och titta på alla som åker ;-)...

Vi ska alltså åka Marcialonga, ett långlopp på skidor (7 mil) i norra Italien. De har knappt någon snö där, men senaste rapporten är att tävlingen kommer att kunna genomföras (på konstsnö), åtminstone 58 km. Vi har tränat riktigt bra i vinter, det har varit otroligt roligt att ha ett mål att träna för och extra kul att ha något gemensamt mål. Vi har verkligen peppat varandra och det har behövts ibland när det känts segt att ta sig ut en mörk vardagkväll.

Det kommer att vara barnvakts-stafett här när vi är borta.

• Natten till torsdag sover moster Å här, o ser till att barnen kommer till skolan och dagis (vi flyger iväg kl 6)
• Torsdag em hämtar morfar på dagis, är här över natten o lämnar nästa morgon
• Fredag kommer farmor o farfar med tåget och stannar till torsdag

Vi blir borta från torsdag-morgon till tisdag mitt på dagen, så vi hinner också träffa farmor o farfar lite efteråt, kul!

Nu gäller det bara att reda ut alla stormar på jobbet må-on, samtidigt som vi förmodligen har sjuka barn och en del att städa, röja och packa härhemma. Men det brukar alltid ordna sig, så jag är fullt övertygad att det gör det även den här gången ;-)!

Jag längtar till torsdag!!

Jag har kapitulerat

Efter långa diskussioner med mig själv och lite bollande med min man har jag bestämt mig - eller rättare sagt bestämt om mig. (Alltså bestämt om mig i en fråga som jag i september bestämde mig för att göra motsatt vad jag nu bestämt mig för - inte särskilt mycket principer här inte alltså.)

Jag kapitulerar för det faktum att mitt jobb inte går att klara på deltid. Jag kan det iallafall inte.

Mitt beslut i september var alltså att gå ner på deltid och vara ledig fredagar. Jag och flickorna skulle vara hemma, vi skulle städa och vara ute och leka, fredagsfika med pojkarna när de kom hem från skolan och mysa i största allmänhet. Och det har vi väl gjort - till priset av att jag haft behov av att jobba varje vardagkväll för att få näsan över vattenytan på jobbet. Jag har inte jobbat varje kväll - men många kvällar och de övriga kännt pressen av att jag borde jobba. Det har varit otroligt otillfredsställande och inte direkt främjande för familjelivet.

Jag har tre ansvarsområden på jobbet. I september hade jag just fått igenom att vi måste tillsätta en heltidsresurs för att hantera ett av ansvaren, som jag alltså då skulle få släppa helt.

Målet var att den nya resursen skulle börja 1/1, så jag tänkte kämpa mig igenom hösten och såg fram mot våren då jag äntligen skulle kunna få möjligheten att göra ett BRA jobb istället för att bara släcka bränder och lösa det viktigaste, som jag gjort nu. Och kunna jobba 80% utan att förta mig alldeles.

Rekryteringsprocessen drog ut på tiden (som den brukar), men vi fick iallafall 2 kompetenta interna sökande (vi fick bara gå ut internt). Efter intervjuer med båda så drog helt plötsligt den ena tillbaka ansökan efter påtryckning från sin chef, han sa att han iallafall inte tänkte släppa henne så det var lika bra att hon backade (vilken personalpolitik vi har, va?). Nu har vi erbjudit den andre jobbet och hoppas att han tackar ja - men han ska börja med att vara föräldraledig till 1 aug. Aaahh, jag bir galen på alla dessa unga människor som bara ska vara föräldralediga hela tiden ;-)...

Det innebär alltså att jag i ett halvår till ska försöka hanka mig fram med arbetsuppgifter som skulle behöva 2 heltidstjänster - på 80%... Jag klarar inte det.

Så nu har jag alltså återigen gått upp till heltid innan jag egentligen tänkt det (det har hänt förr, kan jag säga). Men jag tror att jag kommer att vara mindre stressad av det, och ska försöka sluta tidigare på fredagarna, när det går, om det går... Fast lite ont i hjärtat har jag, för jag ville ge mina barn det här :-( (Fast inte till priset av en mamma som är helt slut.)

Lite förbannad är jag på mitt företag, det står så fint i jämställdhetsplanen att de ska göra allt för att föräldrar ska kunna jobba deltid och samtidigt gärna ha chefstjänster eller liknande jobb... Men det är inte tal om att minska arbetsbördan, för det finns ju aldrig någon annan som kan ta någon arbetsuppgift. Men det ser fint ut i statistiken, och så blir det ju billigare, någon som gör heltidsjobbet på 75 eller 80%, vilken affärsidé! Fast mig kan de inte räkna in i den lättlurade skaran längre.

En skön och slö morgon

Nu är första hela arbetsveckan efter jul över, rusade förbi som vanligt. I den här takten är man ju snart pensionsmässig (tur att de nog skjuter upp pensionsålderna så man hinner med något innan det är dags att retirera, haha...)

Barnen har fått vara lediga hela jullovet, jag o A har jobbat några arbetsdagar var. Pojkarna gruvade sig lite inför skolstarten, mest för de tidiga mornarna tror jag. Men de har tyckt det varit kul att komma igång igen och träffa fler kompisar. Jag var lite fundersam på om det skulle bli jobbigt för tjejerna att börja dagis efter 3 v ledighet, det var ju lite ledsamt i höstas efter semestern, men det har inte varit några problem alls. De har ju blivit ett halvår äldre så de verkar börja uppskatta dagis-kompisarna mer o mer nu. De är 6 barn i samma ålder, varav 4 tjejer - vilket gäng :-D!

Idag är jag som vanligt ledig, och morgonen har varit skön, slö och slapp! Tjejerna har tittat på Barnkanalen och film, och jag har legat i soffan och småslumrat. Det är så mysigt, en av dem ligger framför mig och den andra sitter i "kojan", dvs mellan soffan och mina ben ung i knähöjd. Då är alla nöjda.

Tänker inte vara effektiv och städa nu på förmidagen, slänger nog ut granen i morgon och då kan vi städa nedervåningen. Vi ska gå ut istället, gå en sväng på affären och leka lite i snön. Och fota/leka lite med min nya kamera, jag är så förtjust i MIN nya leksak, hihi..

A är borta sedan igår kväll till lördag-fm - han har åkt ner till hans mormors begravning som är idag. Vi bestämde att bara han åker ner, vi får tänka på henne hemifrån istället. Men vi får alltså mysa fredag-kväll själva jag och barnen - vi ska äta tacos och kanske hyra en film som vi ser när tjejerna är lagda.

Nej, nu ska jag kolla upp vad de små juvelerna gör uppe, det är alldeles för tyst...

Mot ljusare tider!

Solen är tillbaka!! Vi såg den första gången i lördags 6/1 och det är alltid en speciell känsla! Nu dröjer det inte länge förrän solen står högt på himlen, och den bästa tiden i fjällen är här. Jag längtar!!

Någon släckte ljuset - men tände igen

I fredags hände något märkligt, jag hade just lagt mig en stund med tjejerna för att de skulle somna o sova middag-och när jag klev upp kände jag plötsligt en enorm trötthet, hopplöshet - som att någon släckte ljuset. Jag kände mig så sorgsen på något sätt, men kunde inte sätta fingret på vad det var.

Känslan höll i sig hela helgen, inte ens när jag tränade på lördagen lyckades jag fylla på bägaren - det är annars min oas i livet, mina träningspass då jag får vara alldeles ego o bara tänka på mig själv.

Men på söndagen kunde jag börja sätta fingret på vad det var jag kände o varför. En stor otillräcklighet o maktlöshet i några sammanhang, varav jobbet är en bidragande orsak, men inte den enda.

Och jag började inse att jag måste bli bättre på att sätta gränser för vad som är mitt ansvar - hur lätt det nu är.

Och jag insåg också att steget till en total kollaps, från att bara "ha det lite körigt" nog inte är så stort egentligen.

På söndagkväll började den tunga förtvivlade känslan att släppa, och nu känns det nästan som vanligt igen.

Det känns som om jag fick en liten varning, som om någon ville skaka om mig lite, få mig att inse min egen sårbarhet. Det hade lika gärna kunnat bli så att den stora sorgsenheten inte släppt. Jag är så tacksam. Och jag ska vara snäll med mig själv.

Mera dator-trubbel

Fam L har haft några dåliga veckor vad gäller datorer o datortillbehör:

• Pojkarna fick en datormus i julklapp, det gick inte att stänga batteriluckan=byte
• Den nya musen har vi ännu inte fått igång (men batteriluckan går iallafall att stänga, haha!)
• Vår ca 5 år gamla bärbara dator säckade ihop i veckan (full med konstiga virus och skit), nu håller vi på att försöka rädda alla kort som jag lagrat där det senaset året (nej, jag har inte sparat dem någon annan stans eftersom DVD-brännaren inte fungerade o vi aldrig kom till skott att köpa en extern hårddisk - förrän dagen efter kraschen...). Varje kväll lyckas A ladda över ett antal kort innan datorn lägger av, så kanske, kanske lyckas vi rädda allt till slut.
• I torsdags köpte vi en ny dator, allt frid o fröjd - trodde vi..
• I lördags när jag var ute på nätet blev helt plötsligt alla färger i datorn helmärkliga :-O... Inget är sig likt och att greja med foton är inte ens tänkbart. Idag pratade A med supporten, som till slut gav oss rådet att reklamera datorn...

Jag är en ganska normalbegåvad person (tror jag), men när det gäller datorer känner jag mig som ett stort fån nästan jämt... Nu får jag för mig att färgerna havererade pga att jag återigen trots alla möjliga virusprogram o brandväggar fått in något virus (även om virusprogrammet inte säger det, men det är en suspekt fil virusprogrammet inte kommer åt - där är den lille elakingen säkert) och som bara ligger o väntar i cyberrymden på att få attackera nästa nya dator vi jackar in i vårt ADSL-modem...

Hoppas att någon av våra barn blir en riktig (snäll) data-hacker som kan reda ut alla framtida data-katastrofer åt oss. Eller bilmekaniker, det vore inte heller så dumt.

Slalomdebut

Nu har E & S gjort slalomdebut... iallafall varit uppe i slalombacken med pjäxor, skidor o hjälm på sig o åkt lift (mellan våra ben) o tagit sig ner (mellan våra ben), så sådär jättemycket slalom blev det ju inte - men vi håller på att vänja dem vid atmosfären... De tyckte det var kul iallafall, speciellt att åka lift! Efter en kvart sådär tyckte vi att det räckte för dem, så då blev det lek nedanför backen istället.

Vi var i backen igår, och det var så otroligt vackert, alldelels blått ljus, man såg nästan solen i söder och månen var nästan full. Pojkarna kör så det ryker - o vi också (den som inte är nere o leker med flickorna). Vi turas om så att båda kan få åka i backen. Jag har fått nya slalomskidor i juklapp (eller eg Randone-skidor, där man kan ta lös hälen o även gå på toppturer med dem) o de var kanonhärliga att åka med!

Bjuder för ovanlighetens skull på en bild- T högst uppe i slalombacken, utsikt mot norr - det är så fint - o jag avundas INTE alla som nu befinner sig i det regninga stormens öga.

Summering av Träningsåret 2006

2006 är året då vi började träna igen. Efter 8 SLAPPA år så kan vi nu utan att skämmas kalla oss för såna som tränar! Det känns bra! Målet är 3-4 ggr/vecka och det brukar gå (om jag bara inte får ont i halsen eller är bortrest eller A är bortrest...) Har t.o.m laddat ner en Träningsdagbok från nätet och börjat följa upp antal pass, timmar o mil och sömn o vilodagar :-D. Kan ju säga att min man fnissar åt mig... Det var läänge sen någon av oss förde träningsdagbok... men jag har lagt upp en åt honom också - o han har faktiskt också börjat fylla i sin, hehe...

Vi har båda anmält oss till långloppet Marcialonga i Italien (7 mil skidor) den 28/1 - och det har fått oss att bli motiverade igen (plus att vi nog faktiskt börjar ta oss ur småbarnsårsdimman...). Det ska bli så kul!!

Rekordveckan för året är v 52 då jag tränade 5 pass (har inte hänt på säkert 10 år), 82 km skidor under drygt 7 tim.

Sista passet för året (Nyårsafton) skulle jag köra långpass, hade planerat en runda på ca 30 km och var SÅ laddad. Spåren dagen innan var perfekta och det hade kännts så bra i kroppen då, så jag såg verkligen fram emot mitt långpass.

Och så snöade det hela natten och hela förmiddagen, dvs obefintliga spår, hmm... Tur att man är envis kan jag ju säga... mycket slit blev det, men jag var ute o körde i drygt 2 tim, är faktiskt själv riktigt imponerad av min envishet, haha.

Mitt Nyårslöfte fr 2007 blir att fortsätta vara en som tränar! Det är ju så kul!!

Ett nytt år är här!

Igår firade vi in det nya året med - partvisslor (eller vad de nu heter som man visslar i som far in och ut?)!! Raketer hade vi glömt köpa (hade tänkt köpa några stycken för Lillebrors skull - jag o Storebror är skotträdda så vi kan klara oss utan), och när Lillebror insåg att substitutet Tomtebloss :-D var slut på Konsum inhandlade han partyvisslor! SÅ lite bidrog vi ju till feststämningen i kvarteret när vi tutandes skålade in det nya året medan vi tittade på grannarnas dyrt inköpta fyrverkerier.

2006 års Nyårssupé:

Förrätt: Västerbottenost-toast med löjrom
Varmrätt: Köttfondue med klyftpotatis o olika grönsaker o såser
Efterrätt: Hemgjord Italiensk kanelglass

Vi blev alldeles för mätta innan det var klart ...

Köttfondue gillar alla våra barn, jag tror nästan det är den mat T äter mest av ... Rätt mysigt att sitta o pyssla o fritera, vi ser till att barnen är nöjda, mätta o belåtna innann vi själva äter - då blir det faktiskt en ganska lugn o mysig tillställning.

Annars fördrevs kvällen framför TV:n: "Hertiginnan o Betjänten" såklart (alla skrattade även tjejerna :-) och "När Harry mötte Sally". Det var ung vad vi orkade med denna Nyårsafton, smått slitna o trötta som vi börjar bli av vår skidsatsning ;-)...