Lite för många

Jag insåg igår (igen) att en familj större än 4 personer inte alltid är så praktisk. De flesta sammanhang är anpasade efter att man ska vara högst 4 personer. Tex när man ska åka Taxi. Och ändå hade vi lämnat pappa hemma igår. Eller när man ska åka tåg och är en vuxen och 4 barn. 2 barn per vuxen åker gratis. Men det skulle vi nog tänkt på innan vi fortsatte produktionen efter nr 2, haha!

Vi var på ett litet äventyr igår, jag o våra 4 barn. Pappa var hemma och jobbade. Då vi har en historiker (o då gärna militäthistoria) bland barnen, så åkte vi till Försvarsmuseet i Boden. Jag gillar ju att åka tåg, så igår morse kl 6 satt vi på tåget för en 3-timmars tågfärd söderut.

Eftersom kombinationen sommar, kollektivtrafik och småstad inte går så bra ihop och taxibilarna var för små, så gick vi de 3 km till Museet - i ett fint duggregn. Men alla skötte sig exemplariskt (det är som att de vet när det är läge och krångla - och inte). 3-åringarna fick turas om att åka på mina axlar (för att inte fresta på deras ibland inte så stabila humör allt för mycket) - så den som var mest slut när vi kom fram var väl jag (o min stackarn häl).

3 timmar på Museet, Storebror var helt NÖJD när vi tog bussen därifrån (jo, vi lyckades pricka in den då), själv hade jag väl inte förkovrat mig så där värst mycket i Försvarets Histoia utan mer varit koncentrerad på våra yngsta juveler. Lillebror hade fått nya kompisar och kört militärhelikopter nästan hela tiden, så han var också nöjd.

Hamburgare på Frasses, och så tåget hem igen - med magen full av glass och tåg-godis i bagaget. Efter någon timme på tåget sov tjejerna sött bredvid mig - och jag med förresten.

Idag ska vi bara vara hemma.

Floating!

Floating - det ska ni testa!!

Instängd i en låda med SALT vatten, ligger man o guppar o lyssnar på musik i 45 min. Det var faktiskt inget klaustrofobisk alls, utan skönt och avkopplande. Jag somnade (nej, man drunknar inte). Och efteråt har min häl blivit mycket bättre. Så det är säkert bra för alla skavanker både inom o utom kroppen.

Testa!

Cykling på Rallarvägen

I helgen var vi och grabbarna och cyklade efter Rallarvägen från Riksgränsen in i Norge. Som vanligt ;-) hade vi tur med vädret, det var halvklart och båste varma vindar.

Förutom att A råkade slänga min påse med fleecetröjor o regnbyxor, som jag hade tänkt ha på pakethållaren, i soptunnan innan vi for och att Storebror råkade köra av vägen rätt ner i ett getingbo (oj, vad panikslagen han blev, stackarn) - så var det en fin tur.
Vägen slingrar sig bitvis efter branta bergssidor, men vi vände innan det blev för brant - vi ville inte ha någon avkörning nerför stup, det räckte med påhälsningen i getingboet.
Rallarvägen går längs Malmbanan så vi kunde hålla koll på produktionen, haha. Det är faktiskt lite mäktigt med de stora malmtågen som mullrar fram på fjället.
Liten rast innan vi vände tillbaka mot Sverige igen.
Hoppsan, även jag fick vara med på bild! Annars så kan man ju undra om det finns någon mamma till de här barnen när man tittar i vårt fotoalbum.

Aj, min häl!

I vintras kom jag igång så bra med träningen, men efter Marcialonga i slutet av januari har det bara krånglat. För det första har jag varit förkyld i princip hela våren, antingen "bara" ont i halsen eller så kombinerat med ont i kroppen, på alla möjliga och omöjliga ställen. Det har tydligen gått såna "ont-i-kroppen"-förkylningar här under våren.

Det var i samband med en sådan förkylning som jag en kväll i slutet av maj tror jag det var kände mig kall om foten - och nästa morgon hade jag ont i hälen, under foten. Jag tänkte inte så mycket på det, utom att det går väl över när förkylningen släpper. Men det gav sig aldrig, så när jag var frisk igen kunde jag ändå inte träna pga hälen. Efter några veckor gick jag till vår sjukgymnast som sa att jag nog fått en inflammation i hälsenefästet?! Hur kan man få det när man inte tränar något? Dessutom konstaterade han att jag är väldigt plattfot, så jag fick beställa sulor som skulle komma på ca 3 veckor - som ännu inte kommit. Sulorna plus några stretchövningar skulle få det att ge sig, men utan sulor så verkar inte övningarna hjälpa desto mer.

Jag har försökt mig på att träna lite lugnt, har sprungit med Storebror kanske 25 min 2 ggr i veckan i lugnt tempo - och det har funkat hyfsat. I söndags utökade jag vår runda med kanske 2 km och sprang på lite fortare (men fortfarande väldigt lugnt) och det kändes som att det fanns hopp om livet! Men på kvällen svullnade hälen och dagen efter kunde jag nästan inte gå, buhuu.

Jag kände mig lite deppig över det här igår, man inser ju vad viktigt det är att få röra på sig. Jag älskar att springa på stigar i skogen, och det känns så trist att inte kunna göra det. Fast sedan tänkte jag att jag är ju faktiskt frisk i övrigt, många skulle nog jubla om de bara hade ont i en liten häl - och jag kan ju faktiskt röra på mig på annat sätt. Så idag ska det blir stakning med rullskidor (vad bra att A skaffade sig ett par såna ;-) och så kan jag ju faktiskt cykla också.

Sedan har jag lovat mig att börja på Yoga till hösten, det har syrran tjatat på mig om i flera år, och jag har testat några gånger men inte riktigt kommit in i det. Men det är nog ett bra sätt att försöka bli lite mindre stel (sjukgymnasten menar att mycket av de problem jag får kommer från min enorma stelhet :-O ) och dessutom ett bra sätt att få egen tid och samla kraft.

Förresten ska jag på Floating idag efter mitt rullskidpass! Jag fick ett presentkort på det av syrran när jag fyllde år - ska bli intressant att se hur det är!

För 11 år sedan...

...blev vi föräldrar! Vår nu store 11-åriga drasut har haft bråttom en enda gång hittills i sitt liv, och det var när han föddes!

16 dagar före beräknad ankomst tittade han ut den 10 juli kl 4.23 på Sundsvalls BB, liten, röd och skrynklig. Och såklart - vackrast i världen :-)

2 dagar tidigare hade vi varit på bil- och tältsemester i Norra Jämtland. Jag låg på luftmadrass, stor som en valross (inget liggunderlag klarade av min tyngd inte) och man kan ju inte låta bli att fundera på vilken sjukstuga vi skulle fått föda på om han behagat kika ut några dagar tidigare. Sollefteå hade vi nog hunnit till, och det hade ju gått det med.

Det var en regnig natt och morgon den dagen han föddes. Jag minns att jag tittade ut genom förnstret i gryningen innan han kom och förundrades över att allt såg ut precis som vanligt. Hur kunde det göra det, när ett mirakel just höll på att inträffa?

Efter 4 dagar fick vi lämna BB (ingen stress där inte, stanna så länge ni vill sa de - det är annat än dagens snabbvisiter på förlossning o BB det!) och det var en mkt märklig känsla att gå iväg med den lille krabaten - släpper de bara iväg oss så där, vi som är totalt noviser när det gäller bebisar!! Kändes nästan lite otäckt ansvarsfullt på något sätt.

Men det gick ju bra - och nu är han en 1,63 cm lång historiskt intresserad ung man på 11 år, som utvecklats i sin helt egna riktning - och det är så fascinerande!!

"Varför det?"

Just nu är det 1000-frågor x 2 här hemma. Fast det är bara samma fråga hela tiden - "Varför det?". (Precis som en annan Bloggande Tvillingmamma J också noterat hemma hos dem :-D)

Och inte är det så lätt alla gånger att svara på den frågan, särskilt om allt man säger dissikeras ner till minsta beståndsdel.

"Klättra inte på balkongräcket!
"Varför det?"
"Du kan ju trilla ner och slå dig!"
"Kan jag dö då?"
"Ja, om du har otur"
"Varför det?"
"För att du går sönder"
"Varför det?"
"För att det är så högt"
"Varför det?"
"För att balkongen är på andra våningen"
"Varför det?"
"För annars skulle det heta altan!!"
"Varför det?"
" - "

Eller:

"Slicka inte på lyktstolpen!"
"Varför det?"
"För att den kan vara smutsig!!"
"Varför det?"
"För att, ja, inte vet jag - man SKA inte stoppa annat i munnen än MAT!!"
"Varför det?"
" GAAHH!!"

Geocaching!

När maken fyllde år fick han en leksak av mig, eller man kan också kalla det för en träningskompis, om man ska vara snäll - och det ska man väl ;-)

Han fick en Garmin Forerunner 305. Ögonen tindrade på honom som på ett litet barn på julafton när han öppnat paketet...

För den oinvigde så kan jag ju förklara att en Garmin Forerunner 305 är en träningsklocka med pulsmätare och inbyggd GPS. En perfekt leksak för en 41-årig karl som sedan ett halvår börjat träna igen, man kan mäta ALLT, träningslängd, hastighet och puls (max, min, medel), få in träningsrundan på en karta, ja - you name it. (Som lite kuriosa kan jag ockå nämna att han igår invigde sina nyinköpta RULLSKIDOR, sista gången han stod på ett par såna var 1986, och han har tidigare totalt idiotförklarat de Kiruna-bor som rullat runt på rullskidor på somrarna, haha! Orsaken till denna nytändning i träning heter MARCIALONGA (långlopp på skidor som vi åkte i januari efter 3 månaders träning och som vi planerar att genomföra 2008 igen), och det är väl inte dumt att ett långlopp på skidor kan få gamla avdankade orienterare/skidåkare att börja röra på fläsket igen.)

Men åter på spåret igen, rubriken för dagen var ju "Geocaching".

Makens träningklocka innehåller ju som sagt var även GPS - och på den vägen har vi kommit i kontakt med en rolig företeelse som heter "Geocaching"! Runt om i världen finns utlagda GPS-punkter som man laddar ner från nätet, där man kan hitta en "skatt" (en liten låda som innehåller lite småprylar och en bok man kan skiva in sig i). När man hittar en skatt ska man ta en liten sak från den och lägga dit någon annan pryl (typ en peng, liten leksak, fiskedrag - ja, vad som helst utan större värde som får plats i den lilla lådan).

På vår Lofoten-turné letade vi upp 4 st "Geocachar". De flesta låg inom ett par hundra meter från närmsta väg, ett perfekt rast-tillfälle på en bilsemester alltså. Och ungarna tyckte det var helkul, lite bråk om vem som skulle hålla i GPS:en de sista hundra metrarna var det ju, men med rättvist turordningsystem lägrade sig lugnet.

Vill ni veta mer, kika in på dessa länkar:

http://www.geocaching.se/

http://www.geocaching.com/

Som gammal orienterare har jag ju lite svårt för att tycka att GPS är helt OK ur navigationssynpunkt (tacka vet jag karta och kompass) men jag måste ju erkänna att det går att göra rätt kul saker med en GPS.

PS! En stående kompis på mina träningsturer numer är förresten A:s Garmin Forerunner 305... Och rullskidorna tänkte jag också låna någon dag...

Lofoten - kan den gå??

Ja, det undrade S, 3 år, i bilen på väg ut mot Lofoten :-D- Och det var väl inte en så dum fråga..! Och - JO det BLEV en annan typ av Lofoten-resa denna gång jmf med för 12 år sedan :-D! Vi har haft otroligt fina dagar. Kalasväder hela tiden, förutom idag när vi vaknade o bara hade sista dagen av hemfärden kvar, då blåste det och mulnade på. Väl hemma i Kiruna var det +7 grader, mulet och regn :-O... men det tar vi gärna nu när vi fått besöka Lofoten i det bästa väder man kan önska sig :-) Första bilden är tagen från vår första tätlplats i närheten av färjan över Tysfjord. Det högsta berget heter Stetind och är så vackert.


Frukost vid vår första tältplats. Det var riktigt varmt redan på morgonen och nästan spegelblankt på havet.
På färjan över Tysfjord.
Också vy från färjan, mot fastlandet.
Bad vid vår lägerplats på Lofoten, Kalle någon mil söder om Svolvaer. Vi bodde två nätter där för att inte flacka runt för mycket. Det var faktiskt varmt i vattnet och nästan olidligt kvavt. Man kan inte tro att vi var norr om Polcirklen och nästan granne med Ishavet.

Lofoten - mera kort!

Yngre delen av gänget samlat för gruppbild på bergknallen ovanför vår tältplats.
A och T på bergsbestigning - de höll på att förgås av värmeslag!
Jag o E och S gick på kvällspromenad efter middagen. Det hade blivit lågvatten så den sten som S och pappa badat ifrån gick vi torrskodda till.
Båtlinjen "Hurtigrutten" (Bergen-Kirkenes) passerade utanför vår tältplats - och det blev faktiskt möte mellan två Hurtigrutt båtar alldeles efter att jag tagit bilden.
Man blir trött av att vara på Lofoten... S o E somnade ovaggade i vårt tält efter hårda, busiga dagar ;-)

Lofoten, here we comes again

Imorgon drar vi till Lofoten, på spontan, ganska så oplanerad bil- o tält-semester :-)

Det lovas kanonväder, och vi ska passa på att besöka Lofoten igen.

Förra gången var för 12 år (och 4 barn) sedan exakt, på bröllopsresa - vi såg inte ett berg på hela veckan!
Nej, inte för att vi bara var i tältet ;-) utan för att dimman låg tät och regnet stod som spön i backen!

Det blir nog en liten annan typ av Lofoten resa den här gången :-D!