På kvällarna förvandlas våra små änglar (hm...) till småmonster och jag till MONSTERmamman.
De små damerna fullkomligt driver mig till vansinne, jag tappar tålamodet så det sjunger om det - och blir en person som jag knappt känner igen.
Stackars, stackars storebröder. De är inte vana med föräldrar som är så arga att de är blåa i ansiktet, som ryar åt gallskrikande småflickor medan de bryskt bär upp dem till deras rum...
E och S trotsar skiten ur oss. Speciellt E. När något inte blir som hon tänkt blir hon så arg, så arg att hon hoppar av ilska, vrålar och stampar i golvet. Då går det inte att prata henne till rätta. Det är när man hållit på ett tag med att vara lugn, tålmodig och pedagogisk, som det till slut briserar. Jag kan INTE acceptera de styr och ställer med mig. Så då åker damen upp på rummet, för att hulkandes rusa ner till trappan igen samtidigt som hon tjuter att jag ska BÄRA ner henne - vilket jag naturligtvis inte gör - hon åker upp igen, och igen och igen... När hon sedan till slut lugnat ner sig så ballar oftast S ur med nästan samma styrka - och då är Monstermamman redo att lämna båda hus och hem...
A sa trött idag efter att båda monstren sov och antagit skepnaden av små änglar, att tänk om de fortsätter i samma stil ända upp i tonåren, hemska tanke...
Och Storebror blir för var dag som gå mer och mer övertygad om att han inte ska ha några barn... Fast ibland, när änglarna är på sitt allra mest förtjusande humör och ska krama honom och hålla handen, så tycker han att de är helt okej. Ja, mer än okej faktiskt.
5 kommentarer:
Som jag och maken har sagt flera gånger de sista veckorna, de är 3 år. Trots, trots och trots.
Man kan bara hoppas och önska att det blir bättre, SNART!
Skickar över lite styrkekramar.
Idag har monstern varit små änglar hela kvällen :-)
Vi behåller dem nog ändå ;-) Annars har de många gånger varit till salu till första bästa som gått förbi på gatan.
Alltså, nu måste jag erkänna, du är (var?) min stora idol vad gäller barnuppfostran, men alla illusioner går plötsligt i kras! Beter DU dig verkligen så här???
Dvs precis som alla andra (?) mammor? Oj vad skönt att höra!... Plötsligt känner jag mig inte lika skurkaktig längre.
Fast jag håller inte med riktigt, att ha en treåring OCH en ettåring måste vara nästan lika illa, treåringen kan man ju iallafall prata med (iallafall ibland...), ettåringen däremot är helt urbota vansinnigt PÅ allt, klättrar, balanserar på ett hörn av diskbänken, sträcker sig efter mikroknappen, häller ut hela skafferiet på golvet - det är INTE praktiskt med de moderna draglådorna med allt mjöl, musli, pasta etc, i precis lagom drauthöjd för en ettåring som just lärt sig gå och numera vägrar sitta still... Pust, man ligger som en dö sill i soffan på kvällen, just då när man borde börja spackla och måla tak i de fyra nya rummen... Men va sjutton, ett år till med byggarbetsplats är väl inget!
Attans att jag krossade din illusion :-D. Det är ju det jag säger, jag är som förbytt sen jag blev 3-års-tvilling-mamma.
3-åring, 1-åring och ombyggnation, puh! Det känns som att det är en värre kombination än vår :-o
Vi har inte ens orkat ta fram ritningar till arkitekten, så vår ombyggnation ser vi bara i den fjärran framtiden, men det kanske är klokt egentligen. Ombyggnation och 2 st 4-åringar känns som en möjlig kombination. (Iallafall så här på håll, haha!)
Sköt om er, och kör inte slut på er!
Jag tycker ialla fall att E+S är små söta änglar som är goa. Måste kanske hålla med om att E är lite trotsig när hon jämt ska springa först samt när båda stämmer upp i höga skärande toner. Men tänk på att M alltid ska bli buren av mig när vi är ute på promenad med er!
Men trotsen går upp och ned. Jag var borta mån kväll och tisdag morgon. M ringde mig totalt 6 ggr och grinade och hulkade i telefon att jag skulle komma hem. Jag blir nervvrak av att vara borta....M&M
Skicka en kommentar