Det som jag egentligen bara gått och väntat på ska hända, hände idag. Jag tappade bort min dator.
Jag har en bärbar dator på jobbet, perfekt för en småbarnsförälder med en del VAB:ande och som dessutom flera gånger per vecka tillbringar dagarna eller delar av dagarna på vift, oftast vår andra verksamhetsort 12 mil bort.
Där hade jag tillbringat förmiddagen på möte. Innan jag tog bussen hem replikerade jag datorn så att jag skulle kunna jobba med de senaste 2 dagarnas olästa mail på hemvägen - man är ju effektiv.
När jag då skulle plocka fram datorn ur min ryggsäck - var datafacket tomt :-O... Jag tittade i alla möjliga skrymslen och vrån i ryggsäcken (även fack som var så små att knappt telefonen skulle fått plats där - vilket orsakade en del lustiga kommentarer från mina medresenärer) men datorn var puts väck.
Åtesrtod lite telefonsamtal till mina kollegor jag träffat på mötet - och mycket riktigt, i konferensrummet fanns en övergiven liten dator... En snäll kollega ordnade sedan hemtransport av datorn, så förhoppningsvis är den på kontoret alldeles snart.
Men eftermiddagen fick jag ägna åt att städa kontoret (vilket var väldigt nödvändigt iochförsig) och snika åt mig lite datortid av mina kollegor när de hade annat för sig.
Vad handikappad man blir utan dator!!
Förresten har jag fått rådet att hänga datorn runt halsen i "senilsnöre", kanske ingen dum idé.
1 kommentar:
Handikappad är bara förnamnet. Syrrans kraschade och hon var utan i två veckor, hon menade att 90% av livet försvann. Helt sjukt egenligen men det är väl så nu för tiden.
Skicka en kommentar