Sanningar

Idag sa en son att han tyckte att det aldrig händer något i det här huset, vi kommer aldrig till skott med någonting.

Sekunden efter att han sagt det, förstod han att jag förstod preciiis vad han tänkte på.

Han insåg också att det kanske inte var helt rätt tillfälle att säga det till sin mor som kvällen före fått världens psykbryt på sina söner som blandat m3 med smutstvätt med fina vikta högar (vikta av mamman!!) av ren tvätt på golvet i sina rum. Ren tvätt som JAG (nåja, eller hans far då...) står och viker vid kl 23 varje kväll för att få plats med nästa omgång som ska hängas, ren tvätt som läggs i trappen för att sönerna, som avtalat, ska bära upp på sina rum och lägga in i sina lådor.

Jag fick sånt totalt psykbryt igår att jag mycket tydligt förklarade för sönerna att det kändes så ORÄTTVIST att JAG (okej, pappan också då..)ska springa omkring och försöka upprätthålla någon slags ordning i detta kaos-hus, medan de softar i sina rum, spelar dator eller läser böcker - och blandar upp mina fina rentvätatde klädhögar med smutstvättshögar på golvet, GAAAHHH!! Jag vill också softa, läsa och lyssna på musik - INTE vika tvätt varenda kväll när man är så trött att ögonen blöder...

Martyr, martyr... Men ibland måste man få psykbryt.

Det sonen tänkte på var att vi aldrig kommer till skott med att lämna in den trasiga datorn på lagning - så att han kan sitta uppe i allrummet och surfa och spela spel och slipper slåss om den andra datorn som alla vi andra använder.

Han tänkte också på att vi aldrig kommer till skott med att dra upp en antennsladd till allrummet på vinden så att det går att se på TV där och inte bara spela TV-spel. (För han hade just blivit bortkörd från den enda fungerande TV:n - det var ju Bollipomba-dax!)

Och han har ju helt rätt!! Vi kommer aldrig till skott med någonting, slutför ingenting och påbörjar ännu mindre. Vi pratar, planerar, sen ska vi...

Och kanske just för att han har helt rätt blev jag kanonsur. Och han såg ju direkt hur svart jag blev i synen. För just nu känns det som att en TV till och en trasig dator inte har högsta prioritet i detta kaos.

Sedan hade vi ett bra samtal om det här med att hjälpas åt och att vi nog tyvärr just nu inte har så mycket mer ork än att just vika tvätt och hålla huset beboligt (och så jobba och träna och hänga med i diverse andra aktiviteter... ;-). Och att om han och hans syskon hjälper till med det de kan, så finns det ju kanske lite mer ork kvar till att tex åka och lämna in datorn på lagning...

Till sonens (och de andras) försvar kan ju sägas att de faktiskt är rätt bra på att ta ansvar (även om vissa saker förtängs och glöms bort - men vi måste ju komma ihåg vem de är släkt med... ;-)

Och sedan städade vi allrummet tillsammans, han monterade isär datorn och dammsög den för att underlätta ett livräddningsförsök och vi t ä n k t e bära ner den till bilen, men SÅ långt kom vi inte...