Just nu exploderar jag allt för ofta, säkringarna brinner med jämna mellanrum - och jag är inte alls vidare stolt över mig själv som förälder.
Våra 3-åringar x 2 är inne i en helt hopplös period, de är arga, ilskna, ledsna, retsamma (med varandra), gör inte alls som de ska i princip varje vaken sekund (känns det som), iallafall tillsammans med mig eller pappa A. På Dagis går det såklart som en dans (när vi inte är där alltså).
På Dagis tar det evigheter att få på dem kläderna - de springer iväg flinande, gömmer sig och busar. Jag brukar efter en stund busande med "milt våld" ta på dem kläderna och få ut dem - gallskrikandes förstås. Kul. Man riktigt längtar efter att få hämta på Dagis. Not.
I förrgår höll de på som vanligt, S var HELT omöjlig att få på några som helst kläder, inte ens med "milt våld". Då brann säkringarna igen på mamman och S FICK inte ta på sig några kläder. När man ska gå hem i bara T-shirt, barfota i gummistövlarna när det är några minusgrader och blåser ute - då borde man ju efter en stund bli lite lessen och böna o be mamma om att få på sig lite kläder. Min taktik var HELT fel. S var glad som en lärka på vägen hem, tyckte det var helfestligt att vara ute i T-shirt - medan E istället gallskrek hela vägen för att hon inte skulle kunna gå till grannen som jag visste inte var hemma. När vi kom hem ville S vara ute mer i sin T-shirt - men då åkte hon in med buller och bång...
Helt ärligt så är den här perioden den jobbigast hittills i vårt tvillingliv.
När de var bebisar funkade allt bra - och framförallt de låg där man la dem... och deras skrik var liksom så små jämfört med 3-års-gastningar.
Tiden mellan 10 mån och ca 2,5 år var lite intensiv, små människor med mkt spring-, klätter- och rymningsblod i kroppen och totalt utan förstånd. Men det var ju GLADA nästan hela tiden.
Men nu... dessa ilskna, argsinta, envisa filurar håller på att totalt suga musten ur hela familjen - Giv mig Styrka.
Men som en granne som vi gick förbi hem från Dagis häromdagen sa (under E:s högljudda gastande): "Det är BRA med barn med mycket egen vilja!"
4 kommentarer:
Du är inte ensam, vännen.
Om det kan vara en liten tröst...
Kram
Talking about me? Jajamensan, känner igen mig till punkt och pricka. Vet inte vad har blivit av mig den sista tiden. Går och småputtrar mest hela tiden.
Pi, jag är med dig.
Kram Jonna
Känns skönt att höra att jag inte är ensam om att tappa fattningen :-).
Styrkekramar till oss alla!
Förstår precis vad du menar! En stor räddning för mig (och barnen med tanke på säkringarna...) just nu är att det är vår här nere och barnen är ofta ute när jag kommer och hämtar på dagis. Då är det "bara" att försöka få med barnen därifrån och man slipper påklädningsmomentet! Snart är det väl vår hos er också? Kram, N
Skicka en kommentar