Att bli Klar

Jo, jag vet att jag har en Paus, men jag gör ett avbrott i den en liten stund... :-)

Jag har tänkt på en sak.

Man blir ju som nästan aldrig KLAR med något. Eller man och man - JAG menar jag ju.

Och då kom jag att tänka på att det är ju precis så livet är, att man inte blir färdig - förrän det defintivt är färdigt. För alternativet att man är KLAR med livet verkar ju inte så kul. Ungefär samma resonemang som att alternativet till att bli gammal (om man nu inte är så förtjust i den tanken) är att INTE bli gammal, och det verkar ju heller inte speciellt kul - om man nu gillar att leva.

Senaste "inte-bli-klar"-exemplet i min lilla värld är städningen av Tjejligans rum. Det hade VERKLIGEN stökat till sig senaste halvåret (Jo, så illa var det eller är det, eller vad man nu ska säga...) så målet under julen var att röja varje liten vrå, slänga och sortera bort - och kvar skulle bara de saker som de verkligen ville ha och leker med vara. Plus att det ju skulle vara dammtorkat, dammsuget och golvtorkat. Härlig tanke!

Vi började med stor energi och fokusering (även om vi började typ 2 veckor efter att vi TÄNKT börja) - och på 2 dagar hade vi hunnit genom HALVA rummet. Om man väljer att tänka positivt så var det ju bara hälften kvar då. Lätt som en Plätt! Så tex hade den blå byrån, som varit helt belamrad med saker, blivit helt ren både från saker o damm. Fast sedan la jag dit lite andra saker som skulle till andra ställen när jag väl städat klart, det blev som ett slags väntrum innan sakerna skulle slussas vidare ut till andra slutstationer.

Och där tog orken och lusten och energin slut. Och det fanns tydligen annat som lockade mer än att röja klart stökiga rum.

Ikväll så fick vi ett städryck. Så dammsugaren åkte fram och jag tänkte att jag kanske skulle ta och dammsuga Tjejligans rum iallfall. Då insåg jag ju att det som för 1 vecka sedan varit Halv-KLART, nu såg lika oklart ut som INNAN jag städade (även om jag visste att det var mindre damm under alla saker som låg på blå byrån nu än förut, och att det var andra saker som låg där än från början). De leksakslådor som vi sorterat och fixat med var nu nästan lika ihoprörda som från början och alla utklädningskläder låg lika utspridda i rummet nu som förr.

Det var då jag kom till insikt om att det ju är det här som ÄR livet. Hur mycket man än skulle anstränga sig så skulle man aldrig bli riktigt klar och färdig om man inte satte sig rakt upp och ner och liksom slutade leva (och bara ägnade sig åt att göra klart alltså). För om man lever och gör och grejar så slutar det i samma läge tillslut iallfall. Och jag har också insett att jag är ganska nöjd med det, för det går rätt bra det med. Mitt i röran. (Sedan finns det säkert en massa som blir klar med allt mest hela tiden, men vi i den här familjen tillhör inte den arten har vi märkt.)

Fast samtidigt så finns det en stor tillfredsställelse i att någon gång få göra KLART någonting. Jag tror det är därför jag är så förtjust i att jobba i projekt. En Start och ett Slut! Känslan när man färdigställt en Slutrapport efter avslutat projekt är SÅ härlig. (Och märkligt nog är jag väldigt bra på att göra riktiga avslut på jobbet, tro det eller ej!)

Och får jag bara göra slutrapporter på jobbet har jag inga problem alls med att leva in en värld hemma där vi ständigt gör saker oklart ;-)