Nu har hon lyckats igen, vår yngsta lilla dam (att det ALLTID är hon och inte syrran?!).
I går kväll hade vi fått i säng de tre yngsta i bra tid, kl 20 låg alla i sina sängar. Jag hade planerat att jag skulle riva av någon timme jobb, när vi hörde en gallskrikande unge i trappen. "Upp och lägg dig!" ropade jag tillbaka - men det lät lite för förtvivlat för att vara vanligt kvällskrångel.
Det visade sig att hon hade pillat in en pärla i näsan (en ROSA var hon noga att påpeka) för att se om det skulle gå att plocka ut den igen. Men det gick ju inte, istället åkte den låångt upp och näsblodet flödade.
Efter några trevande försök att få ut den ringde vi till Akuten som tyckte vi skulle komma ner.
Efter 2 timmars lång väntan kom äntligen läkaren (då sov barnet stenhårt - herregud vad svårt det är att väcka ett sovande barn. Så skulle man sova!) och konstaterade först att oss kände han ju igen! Det var han som tog hand om den lilla damen när hon fick åka ambulans från Dagis efter ett fall från ett tak. Efter att vi fått liv i flickan fick han testa lite olika verktyg och även tandläkarbedövning (i näsan) innan den lilla (rosa) pärlan behagade komma ut.
Vad beror det på att det alltid är samma barn som hamnar på Akuten? De är ungefär lika rörliga och påhittiga twinsen - inte några värstingar och inga lugna filbunkar - men E klarar sig oftast med några skrapsår medan S hamnar på Akuten (ibland). Otur eller klantighet?
2 kommentarer:
S verkar vara en som vill testa gränserna riktigt hårt. En revolutionär? En som protesterar? En som inte är nöjd? En som vill ha mer uppmärksamhet? Oavsett vad så måste ni ge henne allt hon vill ha. Och detta är ingen kritik mot er föräldrar! Alla blir som dom blir och det är inte så lätt att påverka. Nästan omöjligt tror jag. Jag tror att alla människor är väldigt egna, på nåt sätt har man bestämt sig, och egentligen tror jag inte man påverkas så förfärligt mycket av miljö och gener. Det är nåt annat. Som jag inte riktigt vet vad det är. Eller kanske det är gener, långväga.
Ojoj, vad detta blev långt. Inte meningen. Men sånt här är intressant. Jag vill gärna höra hur det fortskrider med tvillingarna.
Intressant kommentar, Tvilling! Så är det ju. När det föddes kallade vi (faktiskt deras bröder som började) dem för "Förvånade E" och "Ilskna S", de hade liksom två olika uttryck så små de var. Vi skojade och sa att S kommer att lura med lilla förvånade E på mycket tokigheter. S hade en intensiv, spelande blick och såg ut att kunna hitta på mkt knas. Kanske inte helt fel...
Sedan har det också visat sig att E är den bestämdaste av dem, otroligt envis och kan vara SÅ arg. Medan lilla S oftare trallar omkring och låter E få som hon vill. Kanske de små incidenterna är kopplat till att hon istället lever ut lite mer fysiskt än E? Ja, vad vet man.
Av deras äldre bröder är det alltid Lillebror som råkar illa ut, men så är han också den sorten medan Storebrorär en lugn cooling. Då hamnar man inte på Akuten ;-)
Och det här blev också långt...
Skicka en kommentar