Om föredrag och ambitioner

Tonåringen glatt: "Jag höll föredrag idag på Svenskan!"

Mamman: "Jaha, det visste jag inte!" (Här vet man inte mycket inte, om man inte draaar ur det ur tonåringen med våld.)

Tonåringen: "Jag fick toppbetyg på nästan allt!"

Mamman: "Vad kul! Hur då nästan allt?"

Tonåringen: "Jag pratade tydligt, det var intressant, jag tittade inte i pappret, ja, typ så! Han sa att jag skulle fått VG eller MVG!"

Mamman: "Skulle...?"

Tonåringen lätt besvärat: "Ja, om det inte varit för kort alltså - för när jag inte tittade i pappret nå´t så glömde jag ju hälften så det tog ju bara 1.47 när det skulle ta 2 1/2 min... Så nu blev jag underkänd och måste göra om det nästa vecka. Men ANNARS skulle det ha varit MVG!"


=)

Visst är det bra att man kan se det positiva i livet!

Bra också att mamman fann sig och berömde sonen och sa att det här ju var ett kanonbra genrep inför "om-föredraget" och en bra lärdom för framtida föredrag ;-)

Annars har vi en hel del diskussioner här hemma med samme son om det här med ambitioner.

Att man kanske inte ska sitta helnöjd för att man får ett G eller VG på ett prov som man inte tränat alls på ("Jag har ju räknat talen i skolan!").

På samma sätt som att man kan vara helnöjd över ett G man fått när man gjort sitt bästa och kämpat väl.

Jaa, inte är det lätt det här inte - man kan ju samtidigt tycka att det är väldigt skönt med en inställning som sonens, att inte stressa upp sig i onödan och glida fram på en räkmacka och om det blir lite friktion så är man inte så lessen över det.

Fast förälderns lott är väl att hålla ett vakande öga på den lille glidaren så att han inte alldeles surfar iväg åt fel håll - vilket håll som nu är det rätta?!