Jag har aldrig varit något språkgeni. Jag fick kämpa mig till en svag 4:a i engelska på gymnasiet - och då menar jag KÄMPA - inget gratis. I Tyska lyckades jag bli godkänd, dvs en 3.a - men det var nog inte mkt plus på den. (Som ni förstår av betygsgraderingen (1-5) var det lääänge sedan jag gick ut gymnasiet :-D !)
Idag var jag kommenderad till ett möte på em av en av mina kolegor. Kl 14.30, dan före Midsommarafton - ingen direkt populär tidpunkt, men jag förstod av min kollega att det fanns inga skäl goda nog för att utebli. I sista stund meddelade han att de vi skulle träffa var engelsmän - och jag var där för att jag förmodades vara den som kunde prata engelska bra :-O! Panik! Klart jag kan prata engelska, men jag behöver lite uppvärmning och det är allt för sällan som jag behöver träna min engelska. Min engelska är bedrövligt dålig. Jag önskar, så här i efterskott, att mina föräldrar skulle tvingat iväg mig på ngt utbytesår i ett engelskspråkigt land, eller att jag självmant valt att plugga ett år utomlands - men så är ju inte fallet, tyvärr. Jag har kompisar som alltid varit så internationella av sig, utbytesstudenter, au-pair, jobb i Bryssel mm mm... men jag, jag har hållt mig i fosterlandet jag.
(Jag kommer inte tvinga mina barn till någonting, de får göra vad som helst i deras vuxna liv bara de kan försörja sig - men jag ska iallafall visa dem på möjligheten att plugga/jobba utomlands. Inte "pusha" dem - men visa dem möjligheten.)
Tillbaka till dagens möte. När jag insåg att det förväntades av mig att jag skulle vara värd för ett engelskspråkigt möte i ett ämne jag inte kunde insåg jag att jag inte ens visste vad min titel var på engelska. Det kanske man borde veta om man ska presentera sig!? Jag ringde desperat upp min man, som brukar få ta hand om engelskspråkiga grupper i Gruvan ibland, och frågade om han visste vad jag skulle kalla mig på engelska?? Vi kom gemensamt fram till att jag var "Superintendent for Industrial Service", haha - det lät det!
Men vet ni vad - hur kass jag än är på engelska så var jag faktiskt som en gud tillsammans med mina äldre manliga kollegor. De fick inte fram ett ord, de kunde presentera sig och säga " I´m X XX ", men mer var det inte. Och jag kunde faktiskt både berätta om Gruvan och fråga det jag ville på min knaggliga engelska, så kollegorna som uppenbarligen inte kan någon engelska alls, tror att jag är en fena på engelska. Det tror/tycker nog inte våra engelska gäster- men vi kunde ju föra en dialog iallafall.
Jag vet vad jag ska ta upp med chefen på mitt utvecklingssamtal - jag måste få gå en engelska-kurs! Viken fena jag ska bli då!
2 kommentarer:
Jag är inte heller något språkgeni, absolut inte, och det känns jobbigt. Eller också är det bara dåligt självförtroende (språkförtroende?). Alltid komplex när det gäller att prata engelska. Och ändå är jag förmodligen över medel? Men man jämför sig med sin omgivning tror jag. Syrran tex är ett språkgeni. Kul att det gick bra för dig iaf!
Vi är nog lite i samma klass du o jag, o säkert handlar det mkt om "språkförtroende" ;-) Man måste utsätta sig för det utländska mer helt enkelt!
Skicka en kommentar