Tålamod...

Vi har kanske 200 m till dagis... det känns som 2 mil när man ska hem... med två envisa 2,5-åringar som ska gå åt fel håll, leka katt (dvs krypa hem), ligga på vägen o sjunga, ta av sig vantarna fast det är -5 grader ute, gå in på alla gårdar på vägen, brottas, tvinga mamma att "palla" rönnbär (ja, de äter rönnbär :-O), äta snö, slicka på gatan, osv, osv...

Jag trodde att jag hade tålamod (innan jag fick barn), jag trodde jag hade tränat upp mitt tålamod (innan jag fick tvillingar), men ibland så HAR JAG INGET TÅLAMOD!!!

Idag tappade jag konceptet, blev arg o tog en av damerna under armen, hon tappade vantarna hon höll i handen o jag sa att de fick minsann ligga där, för hon ville ju ändå inte ha sina vantar o då får man vara utan. BASTA! Liten syster stod upprörd kvar, bredvid de tappade vantarna o grät... Hur mamma gör! Och vantarna - ska de ligga där på gatan?

Hur det slutade? Denna gång "vann" faktiskt mamma, liten dam gick tillbaks o hämtade sina vantar, o knatade snällt resten av vägen hem. Fast "seger", hm... Nästa gång ska jag hålla mig lugn... Jag ska, jag ska...