Det har varit en intensiv vecka. Förutom fullsmockat på jobbet så var det då också min tur att lägga veckans tränings-orientering. Som vanligt när det tilldrar sig så var det en osedvanligt illa vald vecka. Jag har knappt hunnit andas.
Att vi inte lär oss. Det är inte lätt att hinna med föreningsliv samtidigt som båda jobbar heltid. Jo, det är det väl förresten, men om man lägger till ingrediensen 4 barn då blir det lite svårare.
Vi var så kloka under tjejernas första år. Vi sa nej till alla föreningsuppdrag, oj vad vi tyckte vi var kloka. Men sedan har det smugit sig på oss, så i år har vi hjälpt till med DM, BAMM och lagt varsin tränings-orientering. Det var nog för mycket. Nästa år ska vi banta ner.
Som vanligt hade jag skjutit på alla förberedelser till sista stund. Eller det hade faktiskt inte funnits tid för det innan.
Så på söndag-kväll efter Yogan satt jag o klurade ut banorna.
På måndag kväll cyklade/småsprang jag ut med 17 kontroller (det var INTE så bra för min häl). Jag hade tänkt få ut alla 21, men det hann bli för mörkt så när jag kom hem efter dryga 3 timmar så var A på gång att sticka ut o leta efter mig... och mobilen hade jag lämnat hemma för jag var SÅ less på allt telefonpratande på jobbet.
På tisdagkväll var träningen, så då gick hela kvällen till det. Men det kom 17 pers så då var det ju värt allt jobb - lite trist om det dyker upp 4 st när man lagt ner 3 kvällar på träningen. A och barnen kom dit, pojkarna sprang varsin bana och tjejerna sprang stafett mellan bilen och sista kontrollen. De fick varsit startkort och sedan körde de varv på varv och var helnöjda, haha...
Nu har jag "bara" att ta in kontrollerna - men det får förresten A göra nästa vecka, för jag tog ju in hans förra veckan (då jag kraschade med cykeln :-D )
Nästa år ska vi HÖGST lägga en träning tillsammans. För det är ju kul också, om det bara inte alltid blev så körigt...
Ikväll har jag packat, vi ska upp till Björkliden i morgon på den återkommande kräft-helgen - och det ska bli så skönt. A är redan uppe med jobbet, så den här gången är det hann som smiter från packandet.
2 kommentarer:
Om 10 år, när du saknar dina småbarn, men ändå tycker det är ganska skönt att få lite tid själv, kanske du läser detta igen och undrar, hur kunde jag vara så dum? Jag är imponerad hur ni orkar och hinner.
Redan nu funderar jag ver hur jag kan vara så dum att jag tar på mig för mkt - så det kanske finns hopp att jag tänker efter redan nu o inte om 10 år - färhoppningsvis.
Skicka en kommentar