Jag har kapitulerat

Efter långa diskussioner med mig själv och lite bollande med min man har jag bestämt mig - eller rättare sagt bestämt om mig. (Alltså bestämt om mig i en fråga som jag i september bestämde mig för att göra motsatt vad jag nu bestämt mig för - inte särskilt mycket principer här inte alltså.)

Jag kapitulerar för det faktum att mitt jobb inte går att klara på deltid. Jag kan det iallafall inte.

Mitt beslut i september var alltså att gå ner på deltid och vara ledig fredagar. Jag och flickorna skulle vara hemma, vi skulle städa och vara ute och leka, fredagsfika med pojkarna när de kom hem från skolan och mysa i största allmänhet. Och det har vi väl gjort - till priset av att jag haft behov av att jobba varje vardagkväll för att få näsan över vattenytan på jobbet. Jag har inte jobbat varje kväll - men många kvällar och de övriga kännt pressen av att jag borde jobba. Det har varit otroligt otillfredsställande och inte direkt främjande för familjelivet.

Jag har tre ansvarsområden på jobbet. I september hade jag just fått igenom att vi måste tillsätta en heltidsresurs för att hantera ett av ansvaren, som jag alltså då skulle få släppa helt.

Målet var att den nya resursen skulle börja 1/1, så jag tänkte kämpa mig igenom hösten och såg fram mot våren då jag äntligen skulle kunna få möjligheten att göra ett BRA jobb istället för att bara släcka bränder och lösa det viktigaste, som jag gjort nu. Och kunna jobba 80% utan att förta mig alldeles.

Rekryteringsprocessen drog ut på tiden (som den brukar), men vi fick iallafall 2 kompetenta interna sökande (vi fick bara gå ut internt). Efter intervjuer med båda så drog helt plötsligt den ena tillbaka ansökan efter påtryckning från sin chef, han sa att han iallafall inte tänkte släppa henne så det var lika bra att hon backade (vilken personalpolitik vi har, va?). Nu har vi erbjudit den andre jobbet och hoppas att han tackar ja - men han ska börja med att vara föräldraledig till 1 aug. Aaahh, jag bir galen på alla dessa unga människor som bara ska vara föräldralediga hela tiden ;-)...

Det innebär alltså att jag i ett halvår till ska försöka hanka mig fram med arbetsuppgifter som skulle behöva 2 heltidstjänster - på 80%... Jag klarar inte det.

Så nu har jag alltså återigen gått upp till heltid innan jag egentligen tänkt det (det har hänt förr, kan jag säga). Men jag tror att jag kommer att vara mindre stressad av det, och ska försöka sluta tidigare på fredagarna, när det går, om det går... Fast lite ont i hjärtat har jag, för jag ville ge mina barn det här :-( (Fast inte till priset av en mamma som är helt slut.)

Lite förbannad är jag på mitt företag, det står så fint i jämställdhetsplanen att de ska göra allt för att föräldrar ska kunna jobba deltid och samtidigt gärna ha chefstjänster eller liknande jobb... Men det är inte tal om att minska arbetsbördan, för det finns ju aldrig någon annan som kan ta någon arbetsuppgift. Men det ser fint ut i statistiken, och så blir det ju billigare, någon som gör heltidsjobbet på 75 eller 80%, vilken affärsidé! Fast mig kan de inte räkna in i den lättlurade skaran längre.