Någon släckte ljuset - men tände igen

I fredags hände något märkligt, jag hade just lagt mig en stund med tjejerna för att de skulle somna o sova middag-och när jag klev upp kände jag plötsligt en enorm trötthet, hopplöshet - som att någon släckte ljuset. Jag kände mig så sorgsen på något sätt, men kunde inte sätta fingret på vad det var.

Känslan höll i sig hela helgen, inte ens när jag tränade på lördagen lyckades jag fylla på bägaren - det är annars min oas i livet, mina träningspass då jag får vara alldeles ego o bara tänka på mig själv.

Men på söndagen kunde jag börja sätta fingret på vad det var jag kände o varför. En stor otillräcklighet o maktlöshet i några sammanhang, varav jobbet är en bidragande orsak, men inte den enda.

Och jag började inse att jag måste bli bättre på att sätta gränser för vad som är mitt ansvar - hur lätt det nu är.

Och jag insåg också att steget till en total kollaps, från att bara "ha det lite körigt" nog inte är så stort egentligen.

På söndagkväll började den tunga förtvivlade känslan att släppa, och nu känns det nästan som vanligt igen.

Det känns som om jag fick en liten varning, som om någon ville skaka om mig lite, få mig att inse min egen sårbarhet. Det hade lika gärna kunnat bli så att den stora sorgsenheten inte släppt. Jag är så tacksam. Och jag ska vara snäll med mig själv.