Lycklig träning

Jag har varit ute och sprungit ikväll. Längst bort på min runda infann sig den där känslan jag brukar få vid vackra vyer eller känslan av en stark eller snabb kropp. Nu var det varken vackert, starkt eller snabbt där jag sprang i industriområdet med tunga ben som försiktigt tog sig fram på den halkiga vägen. Och ändå var den där - känslan av lycka över min kropp som fungerar så bra, över muskler som kan ta mig framåt och lungor som kan fylla mig med syre.

Det är DEN känslan jag vill att våra barn får med sig i livet. Det viktiga är inte känslan när man är snabbast, bäst och presterar på topp. Det viktiga är känslan man har under ett skönt träningspass (vad det nu må vara man vill pyssla med, Ji-Jutsu, löpning, klättring, skidor, gympa...) med en kropp som faktiskt fungerar, det är riktig lycka. Den känslan tror jag man kan ha med sig så länge man lever, efter sin egen förmåga.

Sedan är ju känslan när man varit snabb eller presterat på topp inte så dålig heller. Bara man gör det för sin egen skull, och inte någon annans.

Nog med djupa funderingar!

Förresten så hände det en lite rolig sak i måndags. Efter mitt numera återkomande core-pass joggade jag en liten sväng med tunga ben (även då ;-)

Efter en stund hörde jag att någon med snabba, lätta löparben närmade sig bakifrån. Jag vek lite åt sidan för att släppa fram snabblöparen - och förbi mig i god fart, med snabbt och lätt löpsteg, sprang en tonårstjej, med tighta svarta jeans, skor som inte kan betraktas som löpskor och en kort jacka med pälskrage.

Det kanske inte är så illa med ungdomen nuförtiden iallafall ;-)