Nackspärr, njaa...
Det är tur att man är sån bra amatör-läkare att man kan ställa egna diagnoser, hm...
En kompis till mig från Gbg är här och "stafettar" som läkare 2 veckor. När jag nämnde T:s nackspärr för henne inkl hans "muskel-knutor" på halsen såg hon lite skeptisk ut o ville titta på honom. Hon kunde raskt konstatera att hela halsen är full av uppsvälda lymfkörtlar och att hans ena halsmandel är som en pingisboll... Så det var det som utlöste hans "nackspärr". Tur att vi inte gjorde somVårdcentralen sa o gick till sjukgymnasten med honom. Nu har han fått penicillin och är redan bättre, skönt.
Sömn
Det här med sömn o små barn är ju ett kapitel för sig. Det enda jag lärt mig är att det underlättar att vara konsekvent och att inget är bestående... Vi har det oftast rätt smidigt på kvällarna, har fått tjejerna att somna själv efter saga och sång. De "enkla" perioderna kan man nästan vara lite mallig över hur lätt det går, o tänka lite kaxigt när kompisar ojar sig över deras sov-krångel att om man bara är konsekvent så ÄR det inga problem med att få små barn att somna själv på kvällarna. Men, minnet är tydligen kort - för rätt var det är så är man själv mitt inne i en sov-krångel-period... och då är det inte alltid så lätt att vara konsekvent...
Lilla S har mkt mindre sov-behov än E verkar det som. Hon är mkt rastlösare o har svårt att komma till ro. (Jag slutar aldrig upp att förundras över vilka skillnader det ändå kan vara på enäggs-tvillingar, vad beror det på? Jag vet: arv o miljö, men vad är det i miljön som gjort S mer rastlös än E, eller är det den lilla skillnaden i DNA-profilen som gör det? Ja, det här får jag nog återkomma till någon annan gång, nu skulle det handla om sömn.)
S kommer nu upp 100 ggr innan hon somnar (känns det som). Kl har varit över 21 innan hon somnat de senste dagarna, o jag blir GALEN för hela kvällarna blir förryckta. Och det blir lite synd om Lillebror, för hans Godnatt-läsning blir inte direkt harmonisk.
Under nätterna kommer båda tjejerna till oss nu, eller till MIG rättare sagt. Jag känner mig som en MAGNET, jag försöker flytta ut dem så långt från mig som möjligt, men så fort jag flyttat undan dem så sugs de liksom tillbaka intill mig, som om de vore av järn och jag en magnet... Så där ligger jag som i ett skruvstäd o försöker sova, inte konstigt att jag har fått kommentarer på jobbet i veckan om att jag ser lite trött ut..
Men det är snart en ny fas, det kommer det alltid, det är det enda man kan vara säker på.
Jobbet
A har haft en tuff vecka. Allt som kan haverera har havererat, det har varit Murpfhys lag som gällt och han har varit på jobbet från tidiga morgonen till sena kvällen, ibland natten. Men nu verkar det löst, för tillfället iallafall.
Och jag har varit en bitch på jobbet den senaste veckan. Jag har förvånat kollegerna med att vara ilsken på möten o skälla ut folk :-O. Men jag är så LESS på alla människor som inte gör det de ska, lovar o lovar o inget händer, GAAHHH! Efter varje liten episod har jag tänkt att nu får jag skärpa mig, o tänka efter före - men å andra sidan så kände jag ju att det behövdes... Men, jag ska träna på att inte hetsa upp mig så lätt, det går oftast, men inte alltid...
Kompisar
En kompis till mig är alltså här uppe o jobbar på sjukhuset ett par veckor. Vi lärde känna varandra när jag pluggade i Sthlm, hon var ingen av dem jag var mest med men umgicks i samma "orienterar-gäng". Varje gång jag träffar någon från mitt "gamla liv" blir jag lika förvånad över hur lätt man hittar varandra igen! Det är som om vi träffades igår, och jag har mycket mer att prata med henne om än många av dem jag lärt känna sen jag flyttade tillbaka "hem" igen. Undrar vad det beror på? De som jag betraktar som mina bästa vänner bor minst 100 mil bort och vi träffas kanske 1-2 ggr/år och det känns varje gång som att vi inte varit ifrån varandra alls. Undrar varför det är så svårt att lära känna nya bästa vänner när man är vuxen o har familj? Eller är det kanske just därför, man hinner liksom inte riktigt skapa några nya nära relationer, har fullt upp med att vårda de relationer man har inom familjen. Men det låter ju rätt trist, att det inte ska finnas plats för nya människor, om det nu är det som det beror på?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar