Reseskildring

Jag har varit ute och rest med två små änglar. Det var knappt så jag trodde att det var mina barn - de har varit som ljus hela helgen. Ja, förra helgen alltså - vi har hunnit komma hem och jobba oss igenom en vecka redan, shit vad tiden går :-O ...

Så det är ett bra tips - om era barn börjar bli riktigt tjuriga, trotsiga o bråkiga hemma - åk ut och res, så blir de till små änglar :-)

Resan ner gick över förväntan. Vi fick åka liggvagn, alltså dela kuppe med några andra damer, och mina damer uppförde sig exemplariskt.

Väl framme i Sthlm, mötte vi våra kompisar vid "ringen" och tog oss sedan ut mot Djurgården för att gå på Junibacken. Jag kan väl säga att det märktes att vi var från landet och att tjejerna varit instängda på ett tåg i 16 timmar... Den vanligtvis coola mamman höll på att få hjärtslag flera gånger eftersom de små damerna inte förstod att som barn i en storstad så ska man hålla sig till mamma... INTE springa som yra höns hit och dit - för då hittar man kanske inte tillbaks till SIN mamma igen bland alla andra mammor o pappor o brandbilar o bussar o affärer... Riktigt hjärtstillestånd höll det på att bli när jag helt plötsligt inte såg Ebba på bussen ut mot Junibacken utan trodde att hon hoppat av bussen ... Men hon var bara skymd av en tant... Jag insåg iallafall att ett telefonnr till min mobil skrivet på deras armar var rätt bra - om det skulle gå snett någonstans... (Men jag vidhåller iallafall att de var små änglar, för även änglar kan ha spring i benen ;-)

Junibacken var en succé, vi åkte sagotåg TVÅ ggr, red på Lilla gubben och såg Pippi-teater.

Sedan tog vi oss med tåg vidare till Mariefred, där vi har lekt, fikat, promenerat, klättrat i äppelträd (för mina små fjäll-änglar var det en riktig happening, med äppelträd istället för fjällbjörk, och som dessutom hade LÖV, haha...), tittat på ångtåg och pratat, pratat, pratat (mammorna...)Söndagen avslutades med fika på Kulturhuset och middag på McDonalds. Tyvärr orsakade en (trasig) McDonalds-ballong en viss tragedi för en av änglarna vid avfärden från Stockholm, men en snäll syster och några nya böcker höjde humöret igen.

Sedan började jag känna igen mina småmonster så smått på förmiddagen innan vi anlände Kiruna igen - men hur lätt är det att vara en ängel när man vaknar kl 6 och har 5 timmar att slå ihjäl på ett natt-tåg? Lite får väl de trötta mammorna o tanterna o gubbarna tåla ;-)