Jag är just för tillfället de minsta barnens absoluta favorit. (Det är ju rätt märkligt att det blir så eftersom både jag o A är tillsammans med dem ung lika mkt - men det är väl min oemotståndeliga charm förstås.) Det är ju rätt trevligt att känna sig uppskattad, men som A sa vid middagen igår: Han är inte SÅ lessen över att han är Nr 2 just nu...
Igår gav vi barnen (våra + ett översovande extra-barn) middag först (hämtpizza, vilken lycka). Allt för att vi sedan skulle få njuta av en god middag med luft-torkad skinka o melonsallad, hmm... Det var både gott och mysigt, och jag var middagens medelpunkt, vilket brukar vara en trevlig upplevelse, men den här gången hade jag kunnat vara utan det- jag hade nämligen två små chimpanser hängande bakom eller bredvid mig under i princip hela middagen. A tog en liten bildserie på det, o det ser hel-festligt ut, men just då kändes det inte helt bekvämt o fulländat...
Men man måste ju kunna ta populäritetens baksida också ;-)...
2 kommentarer:
I know the feeling...
Det är likadant här!
Och nej, det är inte alla gånger man njuter av att vara populär!
Även om det de flesta gångerna är mysigt!
Ja, vi får tänka tillbaks till den här tiden när busarna är truliga tonåringar som tycker morsan är piinsam... eller nåt...
Skicka en kommentar