Jag är så fascinerad över alla människor som så bestämt vet vad som är rätt.
Som tex nu när det fltigt debateras om detta med att ha många barn. Alltså inte typ 4 barn, utan MÅÅÅNGA barn.
Från vissa med lite färre barn skriks det att storfamiljerna lever på bidrag, inte hinner med sina barn, tvingar storasyskonen att vara barnvakter och förvägrar barnen den pedagogiskt riktiga och viktiga förskolan.
En del med måånga barn hävdar att föräldrar med färre barn och där dessutom båda arbetar (hemska tanke!) är stora egoister som inte har tid med sina barn och använder förskolan som förvaring.
Vad enkelt livet måste vara om man är sådär kategorisk. Det här är rätt och det där är fel. Punkt slut.
Själv har jag alltid varit den där "Å ena sidan, men å andra sidan..." På gott och ont.
Speciellt vad gäller barnen och jobbet så har sanningarna om vad som är rätt och fel förändrats under hela min tid som förälder. Och det är nog inte så konstigt eftersom alla våra barn är olika, har olika behov i olika åldrar, jag och pappan förändras, jobbet förändras och det som funkade bra förra månaden kanske inte alls känns rätt imorgon.
Och hur kan de tvärsäkra veta:
att alla barn mår bäst av att inte gå på dagis/fritids
eller
att alla barn mår bäst av att vara på dagis/fritids?
Det jag inte förstår är att man inte bara kan acceptera att alla är olika (den gamla klyschan ;-) och att man ju faktiskt inte behöver bry sig så mycket om vad de andra (alltså de som gör fel ;-) gör?
Och vet ni vad - vi låter våra äldre barn passa de yngre, ja - t.o.m hämta dem på Dagis när vi blir sena! DET kan nog kallas barnarbete ;-)
5 kommentarer:
kloka ord. tror det där gäller typ allt. jag var också barnarbetare under min uppväxt... ;)
Bra skrivet!
Det är synd när vi kvinnor ska försöka få varandra att må dåligt och ha dåligt samvete i föräldrarollerna, och inte klarar av att stötta varandra. Vi måste inse att man kan vara en bra förälder bland andra bra föräldrar. Man blir inte automatiskt bättre för att andra är sämre... Skrev jag förståeligt där?
Däremot kan jag vara irriterad över att folk säger åt mig att jag har det bra som kan vara hemma med barnen. Va? Kan inte alla välja det? Det är inte precis så att vi är rika ifrån början eller att min make är högavlönare. Vi lever med mindre pengar och visst är det väl så att det kan vara värt att göra det några år i livet?
Det här är så intressant att diskutera men jag har märkt att det också är enormt laddat.
Ha ett härligt sportlov med alla dina fina barn! Kram!
Sara: Ja, så är det ju - det gäller nog alt.
Och det verkar ju ha blivit folk av dig - trots barnarbete ;-)
Mamman i huset: Jo, du skrev förståeligt, håller med!
Jag förstår att det är irriterande den kommentar du får ang att ni valt att vara hemma mkt. Och jag tror att de allra flesta kan vara hemma mkt med barnen om man vill det, man får anpassa sig därefter. Sedan finns det såklart dom som inte har möjlighet at få det att gå ihop - men de flesta som är två om barnen kan nog det.
Jag har faktiskt fått omvända kommentaren, alltså blivit ifrågasatt varför jag jobbar mer än halvtid, eller alls, för vi borde minsann har råd med att jag är hemma... (Tänk att de har sån koll på vår privatekonomi;-) Att jag tivs att jobba berkar inte vara nog argument ;-)
Sant och klokt skrivet!
KRAM från Eva
Som sagt Pia, alla är olika. Där är kärnan i hela problemet. Alla är olika! Extremt olika med olika behov och då finns ingen anledning att döma andra utifrån sig själv. Det är synd att många inte fattar det.
Skicka en kommentar