Ensamhet

För några veckor sedan kallades jag till Hälsoundersökning på jobbet. Man skulle svara på en massa frågor inför besöket, och en av frågorna var om man ofta kände sig ensam? Jag minns att jag sa till A att jag skulle vilja kryssa i att jag alldeles för sällan fick känna mig ensam... Med ett hus fullt med minst 4 barn plus man, är det väldigt svårt att känna sig ensam. De få gånger jag är ensam hemma vill jag stänga av telefonen o låsa dörren så att ingen stör mig i min ensamhet.

Det slog mig att jag är lyckligt lottad. Dels för att jag aldrig känner mig ensam, men även att jag trivs med att vara ensam. När jag var 19 år flyttade jag hemifrån. 120 mil hemifrån till en liten stad där jag aldrig varit förr och inte kände någon. För att jobba på ett litet bryggeri med 3 anställda. Det första halvårets helger var rätt ensamma, ja de var faktiskt helt ensamma de flesta av dem. Men det konstiga var att jag inte kände mig ensam. Jag minns att jag njöt något otroligt av min nyvunna frihet. (Beror kanske på att jag är uppvuxen med 3 syskon, den stund man fick vara ensam fanns inte.) Jag lärde känna folk i min nya stad, så det andra halvåret där behövde jag inte vara ensam om jag inte ville det, men jag minns att jag ändå valde det många gånger.

Livet är inte rättvist. Jag som trivs med att vara ensam är aldrig ensam, i princip. Jag har flera vänner som är ensamstående och några av dem hatar ensamheten. De har vänner, men som ensamstående blir det ju ändå en massa tid man måste spendera själv. Och de trivs verkligen inte med det. De skulle ju istället ha minst 4 barn o man runt sig nästan jämt, men ödet har bestämt att de, iallafall just nu, ska vara ensamstående o otrivas med ensamheten.

Sen är det ju skillnad på ensamhet o ensamhet. Man kan ju känna sig ensam fast man har familj. Ensam på jobbet, ensam för att man har för få vänner. En familj löser ju inte allt.

Men just nu njuter jag av ensamheten, halva familjen 90 mil bort och resterande del (utom jag) hos grannen!