Jag ÄLSKAR att träna.
Men jag får ont i halsen ung en gång/månad.
Det är SÅ trist!!
Sista månaden har jag faktiskt fått ont i halsen oftare än en gång/månad.
Jag har förut analyserat mina förkylningsperioder och kommit fram till att det beror på:
- stress (på jobbet)
- för lite sömn
- för hög intensitet när jag tränar
Jag försöker att ordna jobbet så att jag inte stressar.
Jag försöker få nog mkt sömn (inte alltid så lätt med två små brudar som fortfarande helst vill ligga tätt, tätt intill mamma på nätterna).
ÄNDÅ får jag ont i halsen HELA tiden. Man kan tappa sugen för mindre.
Nu är jag inne på att kontakta läkare för att få lite råd o hjälp. Borde jag operera halsmandlarna? Är det några värden som är åt skogen?
Samtidigt känns det som ett lyxproblem. Jag blir sällan så sjuk att jag inte kan jobba eller ta hand om barnen. Jag är bara så krasslig att jag inte kan träna som jag vill. Och det sänker faktiskt livskvalitén för mig.
Jag ska nog söka hjälp för detta. Ska kolla om det finns någon privatläkare i stan som vill ta sig an mig mig - för jag känner att jag inte vill ta resurser från allmänvården, de har nog med att ta hand om de som verkligen behöver hjälp.
Fast just nu känner jag mig faktiskt riktigt frisk :-)
2 kommentarer:
Känner igen mig, inte det där med halsontet, men det med att inte vilja belasta samhället i onödan. När jag väl kommer mig till en doktor står jag där som ett fån och (nästan) skrapar med foten och säger att jag egentligen inte har nåt bekymmer alls "men mitt ben är lite svullet så kanske kan ni ta ett litet prov så att det inte är en blodpropp". Så har jag nyss (i somras) gjort. Läkaren tog ett prov och det var ingen propp och jag gick hem. Nu är mitt ena ben flera cm tjockare än det andra och jag undrar om jag kanske borde gå till doktorn, men nääää, det lär jag inte göra...
Det är ju inte så stort problem, jag kan ju gå, enda problemet är att jag snart inte har några skor som passar.
När jag tänker efter och dessutom är inne på sjukdomar kommer jag ihåg att jag hade sånt där halsontsbesvär som kom och gick och det var faktiskt behandlingsbart! Det var pennicilinkur och vips var det borta.
Gå till en doktor människa! Det är jobbigt när något hindrar en att leva fullt ut.
Visserligen så är det så med mina knän... man jag har inte gått till någon läkare ännu. Kanske se'n... Jag kan ju gå, men inte springa. Jag kan ju gå uppför, men inte så bra nerför.
Usch, vi kvinnor fungerar nog så att vi vill ta hand om våra problem själva.
Skicka en kommentar