onsdag, mars 25, 2009

Birkebeiner 2009 - en lång berättelse om ett långt lopp

4,5 timme - det kan väl inte vara så svårt att klara? 5 min/km, saktare än så kan det ju inte gå, även om det är lite kuperat. Eller??

Dagen innan loppet hade jag lite valla-funderingar. Swix vallatips var lite olika om man startade tidigt eller om man startade senare. Fram till startled (pulje ;-) 9 var det burkvalla som gällde - pulje 10 och bakåt så rekommenderade de klister. Jag startade i pulje 10, men tyckte att jag egentligen hörde till högst pulje 9 ;-) Dessutom tänkte jag ju köra fort ;-) och ville inte ha dåligt glid på fjället. Klister var väl till för dem som tänkte vara ute på fjället hela dagen...

Så jag satsade på burkvalla - och hade bakhalt. Så här i efterhand borde jag ha kört på klister för att avslappnad kunna steppa upp för den första lååånga backen, och sedan hellre skrapa bort klistret o valla på något kallare om det hade blivit segt uppe på fjället. Men, men - det ingår att valla rätt i ett skidlopp... (Förresten så pratade jag med en kompis efter loppet som vallat med klister och han var arg som ett bi eftersom han i princip stått still i nedförsbackarna, så det är inte säkert att klister var det rätta heller. Svårt, helt enkelt.)

Vi bodde hos en kompis i Lillehammer där målet var. Till starten i Rena skulle det ta 2 timmar med buss. Jag startade 8.55 och hade bokat in mig på kl 5-bussen, huuu. Klockan ringde 4.10, gääsp... Bussresan gick snabbt så redan 6.30 stod jag på startgärdet i Rena - 2,5 timmar innan start :-O Jag hade hellre sovit en timme till, men det var inget att göra något åt då. Det gick ingen nöd på mig, jag hann se veteranerna starta kl 7, eliten kl 8 och sedan var det dags att börja dra sig till min start.

10 min till start. Jag var ganska tidig in i startfållan, för att inte hamna längst bak. Hellre före 500 pers än efter...

Starten var jättelugn. Det flöt på bra, mycket mindre hets än på Marcialonga eller Vasaloppet.

Den första långa uppförsbacken var inte alls särskilt brant. Det gick svagt uppför och jag hade hyfsat fäste de första kilometrarna, lite småsläpp bara.

Efter 4-5 km insåg jag att jag nog borde valla om. Vid 6 km var det vätska och en valla-station, men jag var för hetsig för att stanna där o valla om. Sedan kom jag på att om jag åkte mellan spåren hade jag riktigt bra fäste, så när jag kom till nästa vätske- o vallastation var jag kaxig. Inte behövde jag valla om, det här gick ju kanon! Efter ytterligare någon km, där den brantare delen av långbacken startade insåg jag att det bara fanns en sak att göra - valla om! Sån tur var hade jag ju den obligatoriska vallan i ryggsäcken, fram med Swix R65:a och kladda på. Sedan hade jag kanonskidor hela vägen upp till toppen vid ca 13 km - det är så härligt när man liksom dansar uppför backarna! Jag var bergets kung (eller drottning kanske)!

När det började gå nerför tittade jag på pulsklockan - 161 i medelpuls, det är högt för att vara mig. Sedan gick det undan, jeesus - hårda sladdriga djupa spår, folk som trillade kors och tvärs, medan andra svischade om en i 100 knyck kändes det som. Jag var faktiskt lite darrig i benen när det till slut planade ut - och började gruva mig för de riktigt snabba utförsbackarna i slutet av loppet...

Sedan var det svagt uppför i kanske 5 km. Det kändes ganska bra i kroppen, men det började småsläppa igen, attans! Jag började köra mellan spåren igen och då gick det hyfsat, men man spänner sig så mycket när man inte har bra fäste.

Utför igen. Jag kom på knepet att stå i det vänstra spåret i utförsbackarna, för utanför det fanns det bra med utrymme att hoppa åt sidan om det skulle bli vurpor i spåren (ja, jag vet att man ska hålla till höger om man inte är en storfräsare - men ibland måste man vara lite olydig...)

Efter ca 27 km började nästa långa uppförskörning. Ny omvallning och här borde jag kanske gått på klister, men jag fortsatte på burkvallan. Insåg efter några 100 m att det skulle bli en bakhal resa uppför berget. Då tog jag helt slut. Mellan 28 och 33 km var jag totalt färdig, nästan grinfärdig. Att jag inte stannade och tog fram min klistertub då är såhär efteråt för mig en gåta, men det fanns inte en tanke på det då. Den halvmilen gick inte fort.

Men sedan vände det svagt nerför, jag fick i mig vätska och piggnade till - vilken känsla! Efter ett tag så kändes det riktigt bra och de sista svaga uppförsbackarna innan 40 km gick riktigt bra, trots avsaknad av fäste. Sedan blev det race - det var så kul!! Eftersom solen värmt upp snön så var det inga livsfaliga hårda spår, utan lite smörigt så farten var human. Kiolmetrarna bara forsade förbi, 12 km kvar, 11 km kvar, 10 km kvar... fram till 2 km kvar. Då blev det svaaagt uppför - och det räckte för att de sista bakhala km skulle bli en riktig pina och min första tanke i mål var "ALDRIG MER"!!

Men när jag varit i mål ett tag, fått på mig torra kläder o fyllt på lite energi o vätska så började jag planera för nästa gång.

Då ska jag satsa på fäste, ha en lite större ryggsäck (jag hade en liten 10 liters-säck som var totalt fullpackad för att få upp vikten till de obligatoriska 3,5 kg, bättre en lite större säck som inte är lika full) och DÅ VET JAG HUR BACKARNA KÄNNS!! Jag tror Birkebeiner är ett lopp som man behöver åka många gånger för att få till det optimalt.

Efter duschen nere vid Haakons Hall blev det grilkorv och öl ute i vårsolen, mysigt!

Tiden då? Ja, 5 min/km lyckades jag inte hålla. 5.25 min/km och tiden 4 tim och 47 min blev det. Men det får duga för en Birken-nybörjare med bakhala skidor. Och jag fick ju MÄRKET!

4 kommentarer:

AnnaPanna sa...

Så lätt att vara efterklok. Jag hade nog gjort likadant, inte tagit mig tid att valla om när det behövdes. Och sen vet man ju inte om det blivit bättre, och som du skrev, han som var arg för dåligt glid. Det är jättesvårt. Helt klart. Går det förresten att skrapa bort klister om man satt på det från början. Det är ju rätt segt. Och tar dyrbar tid!

Nä, jag tror du ska satsa på riktigt starka armar till nästa gång! Så kan du hugga dig uppför med dåligt fäste och svischa som en jehu i nedförsbackarna :-)!

Pia sa...

Hahaha, ja det verkar ju vara en jättebra idé - ÄNNU sämre fäste nästa gång så det kan gå ÄNNU snabbare i nerförsbackarna.

Då måste jag nog haka på A:s hemmagym om jag ska lyckas få till så starka armar ;-)

♥ mamman i huset ♥ sa...

Imponerande! Fler projekt på gång? Det ser ju så tomt ut längst upp i bloggen...

Jag tror inte att jag har den sortens vinnarskalle som skulle göra att jag klarade av en så'n tävling. Men man vet aldrig...

Japp, det är skönt att L mår bra nu. I tisdags var han HELT däckad och jag blev riktigt orolig faktiskt. Det var fint att se T:s empati, inte så vanligt med så fina killar!

Ha en härlig helg!

♥ cloudberrie ♥ sa...

GRATTIS till ett rejält lopp som du genomfört med bravur, jag är impad!

KRAM från Eva